Jag har många gånger tänkt att det skulle vara så mysigt med en alldeles egen hund. Drömt om en sådan som på bilden ovan. Och praktiskt skulle det vara dessutom, eftersom man då fick både sällskap och motion automatiskt.

Nu har Frun kommit på nya tankar.

Efter en vecka med hundpromenader fyra gånger om dagen, inser jag att det aldrig blir någon hund i detta hem. Jag är alldeles för trött och ovillig att anpassa mig till en hunds alla behov. Och för att promenera med den varje dag, år ut och år in!

Det får räcka med att passa grannens hund

- en liten vecka.

Nu ska Frun ta den sista promenaden inför natten ...

God natt med er alla hundvänner & andra vänner! 

Isaac Grünewalds Ateljeutsikt över Gamla stan

är en av de donerade tavlorna.

Imorgon kan den som befinner sig i Stockholm titta på nyskänkt konst på Waldemarsudde. Men det är inga nya tavlor, utan tavlor av Isaac Grünewald och Einar Jolin, X:et Erikson och Eric Hallström. I samlingen ingår även 13 tavlor med Halmstadgruppens konstnärer, läser Frun i SvD.

Gåvan kommer från ett konstintresserat par som testamenterat tavlorna till museet.

Vackert gjort!!!!!

"Dåligt samvete är värre än medelklass, det är småborgerligt", säger nu Manuel, "det är bara brackor som har dåligt samvete. Gör något, eller håll käften."

Att vara medelklass - vad innebär det?

Många gånger skäms man

för att man har det så bra,

för att det alltid finns dom som har det värre

och för att man ändå avundas dom som har det bättre.

Fru Fundersam läste nyss en text av Johan Croneman om detta i DN.

JAN STENMARK:

(Lånat bilden från Aftonbladet)

När Frun var yngre, var hon full av förväntningar. Redan i förväg hade tankarna spunnit kring om hur det skulle bli vid det och det mötet. Vad han skulle tänka, säga, göra ... och hur hon skulle kontra med allehanda små överraskningar. Och ALLTID blev hon besviken. Ingenting blev tillräckligt bra.

Inte så konstigt, va?

Nu har Frun lärt sig att

ingenting blir som man tänkt.

Det kan bli mycket bättre! 

Och så en vers ur dikten Dagen svalnar ... av Edith Södergran som kvällslektyr:

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken. 

Regnet.

Har slutat falla.

Och Frun har lycklig luckrat i rabatter och trädgårdsland.

Kom just in, jordig och dan.

Men snorig nos och röda kinder.

Imorgon är det första dagen i juni

och då hoppas Frun på sol! 

Nio grader och blåst

Smått och ihållande regn

Naturen har druckit sig otörstig

och kapslar in sig i vätan

med hunden och med håglösa hästar och sömniga kor

För att inte tappa rösten 

I skogspartierna håller fåglarna hov

De sjunger om sommarvärmen

då alla växande fågelungar äntligen lär sig flyga

när livet blir ett mirakel 

Och jag blir blötare och kallare under den långa rundan 

Väntar på att molnen någon gång ska spricka upp? 

Hunden gnyr emellanåt

men traskar vidare, liksom för syns skull

längtande efter alla sina hussar och mattar

 - sin familj, som åkt bort till värmen

Här, i det svala, våta vädret

står sommarblomstren utmed vägkanten

i försvarsställning, hopkrupna, tunga och böjda

Men kvigorna ger inte upp

De kommer nyfiket galopperande

för att tvärstanna på klövarna, som om de

varit skickliga skridskoåkare

Fru Fundersam undrar ...

... varför H&M, Lindex, Kapp-Ahl och andra klädkedjor envisas med att göra flickkläder och pojkkläder för bebisar och småbarn. Okej, det kan vara fint med klänningar, men måste de vara rosa? Och måste jeansen för bebisar ha rosa stickningar och spetsar på sig för flickbebisarna? Och tuffa märken, dinosaurier och bilar på för pojkbebisarna?

Har vi verkligen inte kommit längre?

Är föräldrar så löjligt könsrollsbundna fortfarande?

Fru Fundersam vill se kläder i alla möjliga färger för både flickor och pojkar. Det är tråkigt att handla rosa/rött/vitt till flickorna och grått/blått/brunt till pojkarna.

Idag, på bussen när Fru Fundersam åkte in till stan, satt den kvinnliga busschauffören och pratade i sin mobil, nästan hela resan. Hon slutade inte ens när hon stannande vid hållplatserna för att släppa på och av folk. Hela tiden babblade hon med hög och lite bitter stämma. Antagligen med sin man. Läxade upp honom. Och förhörde honom om var han var, vad han sagt och gjort, vad han tänkte på ...

Fru Fundersam hörde vartenda ord och tänkte att det där var nog inget lyckligt äktenskap. Och busschaffören trivdes nog inget vidare med sitt jobb, eftersom hon måste prata i telefon medan hon körde. (Istället för att le och hälsa på alla passagerare.)

Det kändes dessutom ganska obekvämt att behöva lyssna på samtalet.

Förutom att risken för trafikfara var överhängande.