Ibland gör vi för mycket, när vi vill hjälpa och trösta. Därför att vi inte står ut med våra egna känslor av otillräcklighet. Vi har fokus på oss själva, istället för den vi möter. Fastän vi kanske skulle bättre ha hjälpt genom att bara finnas där. Vara kvar vid den andres sida, utan att göra ...

Modet att ingenting göra, heter en liten bok av Lars Björklund.

Den handlar om att se värdet av MÖTET. Ett naket möte, ett tomhänt möte ... Främst när man möter någon i djup kris - att man vågar bara vara i mötet, utan att prestera och göra och sträva efter resultat.

Syftet med mötet är mötet.

Genomförandet av mötet är mötet.

Resultatet av mötet är mötet.

Det är en vacker tanke och en vacker livshållning han beskriver i sin bok. Han menar att man ger inte av sig själv, man ger av sitt liv. På så vis kan man gå ifrån mötet lika hel i sig själv som man var när man kom. Man ger av sitt liv, men man ger inte bort sig själv. Man blir inte dränerad. 

Ibland kan viljan att göra, förändra, åstadkomma något, förstöra ett möte. Man har flyttat fokus från att finnas där i mötet för den andre, till sig själv -till  att själv känna sig nöjd med vad man gör. Till att vara duktig.

Just att inte göra kan vara grogrunden för att klara av det svåra.

Just att få SAMVARON och KRAVLÖS KÄRLEK från en annan människa. Så skulle alla möten vara, tänker Fru Fundersam. Möten där det gäller att få en människa i skam, sorg och kris att växa och hitta sitt frö.

Lars Björklund utvecklar sina tankar och ger många exempel på sin tes.  

Får man skriva vad som helst?

JA, så klart.

Men får man publicera det,

om det innehåller kränkande uppgifter om andra?

Inte lika självklart ....

Just nu är Lars Noréns dagbok aktuell.

Foto: Caludio Bresciani (Bilden lånad från DN:s artikel)

Här ingår hans anteckningar om hur han uppfattar sina medarbetare ...

hur de luktar illa, är obegåvade o s v.

Ja, det är som på en blogg. Skvaller & tankar & reflektioner ...

... som MEST av allt säger något om den som skriver.

Eftersom Lars Norén ändå är en spännande och spelad dramatiker, får man väl anta att dagboken har ett konstnärligt och intellektuellt värde ändå. Att den kanske berättar om en människas inre, om vår tid och om att leva i denna tid ...

Frun ska se på Babel ikväll kl. 22.25 på SVT2, där Lars Norén intervjuas.

(Även i SVT1 27/4 och SVT2 30/4)

Här är en puff för programmet.

Gräset sjunger, av Doris Lessing.

Och jisses, så illa de har det i sitt förhållande.

Mary och Dick.

Vilket eländigt liv ... 

Har hundra sidor kvar. Ska läsa mer nu,

för det är en välskriven och spännande bok ... 

Min kära vän Tant Tagg, skickade mig detta test.

Och här är mitt resultat:

Kommer på mig själv med att ha gjort så mycket

att jag inte haft tid för läsning på länge.

Ska därför sätta mig att läsa resten av dagen.

Lugnt och stilla och krypa in i boken.

(Och under filten i kakelugnsvärmen.)

Jag har börjat läsa Mig äger ingen 

och den har "dragningskraft" ...

Ett LÄSTIPS.

Ha en skön dag ni också!

Merete Mezzarella är en spännande kvinna, författare och

litteraturprofessor. Hon lär också ut skrivande, med avstamp

i det egna livet. (Fru Fundersam har en gång varit med på en

kortkurs med Merete som ledare.)

Ett sätt att skriva som många använder sig av på bloggarna,

för övrigt. Med risk för att texterna blir pinsamt privata ...

Men Merete skriver inte pinsamt.

Hon gestaltar det personliga innehållet så att det blir

litteratur och intressant för många.

Nu har hon skrivit en bok om ett tabubelagt ämne, läser

Fru Fundersam i SvD. En bok som handlar om att vara farmor

och att ha en dålig relation till sin svärdotter. Boken heter

När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn (Forum).

Utdrag ur artikeln:

Tycker du själv, som någon recensent påpekat, att du gått för långt när det gäller att lämna ut familjen?

–Den jag i första hand lämnat ut är mig själv. Jag har försökt vara uppriktig med mina egna känslor och motiv, vilka inte alltid varit särdeles ädla.

–Att säga att man har problem med sin svärmor är helt i sin ordning. Att vara den svärmoder som en sonhustru har problem med är en mer plågsam sits. Jag föreställer mig att det är det sista en kvinna vill vara: en illa omtyckt svärmor.

----------

–Tillspetsat kan man säga att mormödrarna är runda och bullbakande, medan farmödrar är magra och argsinta. Naturligtvis är det en symbolisk bild, men det finns en skillnad, inte bara i litteraturen. Mormödrar får, av naturliga skäl, oftast en närmare relation till sina barnbarn eftersom den unga mamman i första hand vänder sig till sin egen mamma.

Merete själv har bara en son, kommer aldrig att bli något annat än en mager och sträng farmor, enligt sin egen schablonbild.

-------

Själv vill Merete Mazzarella vara traditionsförmedlaren, den som ger sina barnbarn andra värderingar och vidgade perspektiv.

Eller som hon skriver i slutet av boken:

”Mer och mer inser jag: jag har ingenting emot att vara en främmande fågel, en farmor från den gamla världen. En nittonhundratalsmänniska.”

Fru Fundersam (som för övrigt är både mormor och farmor) blir nyfiken på boken och skriver upp den på önskelistan!

Här är en länk till hela artikeln.

Har inte läst hennes bok.

Ännu ...

Men det här programmet ( -skitbra!) fick mig att vilja läsa den!!!!

(Vilken fin människa Åsa verkar vara!!!) 

(Bilden lånad från www.svt.se.

Åsa Linderborg - författare till den hyllade självbiografiska romanen "Mig äger ingen", om uppväxten med en alkoholiserad men kärleksfull far. Se programmet om henne: Babel Special på SVT - på www.svt.se)

Häromdagen hade vi läsecirkel.

Vi pratade om Johanna Nilssons bok: De i utkanten älskande,

som några i cirkeln fann alldeles överväldigande svart. De tyckte

att Johanna skildrade ensamheten och svärtan på ett sätt (som

var så starkt?) så att de inte ens kunde känna något för de

ensamma personerna i boken ...

Och andra såg hopp i boken och hos karaktärerna.

Jag undrar om det har att göra med

läsarens egen syn på ensamheten att göra. För bokens

alla personer var ju på ett eller annat sätt ensamma.

Och törstande ... Kärlekstörstande.

Och på olika sätt förmögna eller oförmögna att bejaka sig själva i livet.

Det kanske kan skrämma, att Johanna skriver om

människor som är "udda". Och om dagens kanske kalla

samhälle, där så många stöts ut.

Människor med obearbetade sorger. Människor som

blivit pressade av andra ... som inte förmår att ändra

sitt "öde".

Men det kanske kan trösta också!

Att se att alla bär på längtan efter kärleken. Och att

alla på ett eller annat sätt måste ta tag i sina liv.

Att det går att förändra ...

Fru Fundersam var imponerad av Johanna Nilssons driv i språket,

som höll det brokiga persongalleriet samman. Som höll intresset

vid liv. Och Frun skrämdes inte av svärtan.

Tänker att den här boken handlar om "osynliga" människors ensamhet och sårade självkänslor, om deras sätt att synda och lida och leva ... Men den handlar också om ALLAS vår ensamhet och våra sorger och livsstrategier. Om vi vågar se efter.

Och den var bra!

(Bilden har jag lånat från www.bokrecension.se, där man kan hitta fler recensioner!!!)