Senaste veckornas funderingar kring jaget och tonårstiden,

har fått mig att ana att jag redan som liten, lät saker ske istället

för att aktivt välja.

Jag "blev ihop" med en kille ... till exempel.

Därför att han såg mig. 

Inget alltför underligt och inte heller särskilt ovanligt beteende

på något sätt. Men i denna insikt - just det att jag ser att jag på sätt och vis förhållit mig passiv till livet - ligger nog svaret på min gåta.

Det är ju bra att man kan vara flexibel och ta dagen som den kommer,

möta världen i nuet och händelserna när de sker ... men det beror ju på hur man klarar av detta möte också.

Hur man klarar av att se sig själv tydlig i detta möte.

Vad man säger till sig själv om sig själv.

Vilket värde man ger sig själv.

Jag tror att jag "följt med" gruppen, kompisarna, klassen, killarna, familjen, jobbet ...  så till den grad att jag sedan, när jag blivit ensam med mig själv, "inte längre fanns" i mina egna ögon.  

Det osynliga barnet - bekräftelsesökande och osäker. Som lär sig att vara till lags för att få vara med i gemenskapen. Livrädd att hamna utanför. Att inte bli vald. Att inte duga. 

Så, skulle jag kunna berätta om mig själv. 

Somliga saker som man gjort en gång ...

fick tråkiga konsekvenser för andra människor.

Men det förstod man inte, då.

Var går gränsen för ens eget ansvar? 

Man kan ju alltid själv försöka bli och vara och agera bättre.

Man kan i efterhand ångra och be om förlåtelse, för att man den gången inte förstod bättre.

Men man kan ju egentligen inte ta ansvar för hur andra

TÄNKT och TOLKAT och AGERATutifrån vad man själv nu gjorde.

De hade ju också ett val ... (Åtminstone i teorin).

Konstigt nog ligger det ändå kvar saker och mal i en.

Sådant som man borde ha gjort annorlunda .... 

Ego, ego ....

Eller:

Se vad du har!

Gräv där du står!

Du har ALLT inom dig.

Läser i mina egna gamla inlägg här på bloggen.

Framförallt i kategorin: "Tankar om jaget".

Och ser hur jag kämpar, tänker, försöker, pendlar, letar, söker, finner, tappar, söker, vet ...

Egentligen VET jag ....

Men glömmer & glömmer ....

Jag hittade detta citat i ett av mina gamla inlägg:

Njut av det du har, det är vägen till lyckan

(Sanna Edin)

Problemet med utmattningsdepression/utbrändhet,

är att man efter en tid tappar bort sitt eget jag.

Och tron på sig själv.

Och sin egen förmåga.

Och jag har tappat bedömningsförmågan att veta

• vad jag kan och inte kan
• vad jag vill och inte vill
  
• vem jag är och inte är.
  

Jag VILL fungera igen.

Det är vad jag vill.

Och först när jag fungerar kan jag välja.

Tror jag.

Eller kan processer pågå samtidigt?

Kan man återfödas och växa i sitt JAG,

samtidigt som man provar sin kraft - hur mycket man orkar arbeta med,

och prövar olika yrkesområden - för att se och förstå vad man vill

och vad som är bra för just mig?

Här, i bloggen, ingår det ju (åtminstone för mig) att vara öppen.

Jag skriver självklart inte om ALLT jag tänker och är med om, men

ni som tittat in här då och då, vet säkert rätt så mycket om mitt INRE vid det här laget.

När man träffar människor "i verkligheten",

blir det inte lika enkelt att visa sitt inre i alla sammanhang.

Vi väljer utifrån tillfället, vilka sidor vi vill visa upp.

Vi anpassar oss på ett lyhört sätt, för att passa in i sammanhanget.

Eller så "agerar" vi i det vi tror är lämpliga roller.

Somliga människor tror att de är skickliga aktörer.

De är livrädda att visa ens en skymt av sitt inre,

och spelar därför en roll. Och de tror att deras roll är vattentät,

medan den i själva verket läcker som ett såll.

Och det verkliga, inre jaget, strilar ut helt synligt

i stråle på stråle.

Och om vi vill, så kan vi i dessa vattenkaskader,

läsa dessa människor som öppna böcker.

JUST det som de inte ville att vi skulle!

Ser just på Svt2 och "Lanz i P4".

Ser ett inslag om en tjej som skrivit om media och duktiga flickor ....

eller kanske just bekräftelsesökande flickor.

Eller kvinnor.

Eller programledare.

Eller människor.

Som Fru Fundersam.

Eller du.

Jo.

Vi är ju bara små myror i den jättelika myrstacken.

Och vem bryr sig egentligen om,

att en myra svängde vänster,

när de andra drog åt höger.

Tänker Frun.

Jobbigt när man stavar fel.

Fast ... Frun har faktiskt lyckats befria sig.

Från KRAVET att alltid stava. Rätt.

Så om det nu blev "teaks" i en kommentar

istället för "tebaks" som skulle vara lite kul för "tillbaks" ...

... så får det vara.

För Frun är lat.

Och orkar inte ändra hela kommentaren.

Japp.

Så var det med det.

Jo, men ibland kan jag ju känna det själv.

Att jag är "lite för mycket".

Att jag "vill lite för mycket". 

Jag vill utforska mig själv.

Jag vill förstå.

Mig själv och andra.

Men visst, det kan vara "jobbigt" för andra.

Jag kan tyckas vara navelskådande och introvert

samtidigt som jag är jobbig och krävande, med mina

påståenden och frågor ...

Kanske lite gränslös.

Kanske inte så bekväm ...

Så kan det vara.