Drömde att jag stod intill ett rangligt räcke,

som omslöt en avgrundsdjup grop.

Varning, varning ... 

Eller ska jag hoppa i och titta efter vad som gömmer sig därnere?

Jag är mina erfarenheter.

Och just nu minns jag knappt vad jag erfarit.

Så vem är jag då? 

Frun tog sig an ett litet, litet "jobb".

På prov.

Att läsa och kommentera några korta texter.

Trodde att det skulle vara som att roa mig lite ...

Att jag kunde göra det med vänsterhanden ....

Ta mig en liten härlig flygtur. 

Men.

Det blev TVÄRSTOPP.

Frun KUNDE INTE.

:-(

Bra att veta. 

Frun sitter numera alltid på första parkett.

Och blickar ut över det stora byggprojektet

på andra sidan fönstret ...

Underhållning all ljus tid på dygnet.

Så kan det bli.

Även på landet. 

Här, i bloggen, ingår det ju (åtminstone för mig) att vara öppen.

Jag skriver självklart inte om ALLT jag tänker och är med om, men

ni som tittat in här då och då, vet säkert rätt så mycket om mitt INRE vid det här laget.

När man träffar människor "i verkligheten",

blir det inte lika enkelt att visa sitt inre i alla sammanhang.

Vi väljer utifrån tillfället, vilka sidor vi vill visa upp.

Vi anpassar oss på ett lyhört sätt, för att passa in i sammanhanget.

Eller så "agerar" vi i det vi tror är lämpliga roller.

Somliga människor tror att de är skickliga aktörer.

De är livrädda att visa ens en skymt av sitt inre,

och spelar därför en roll. Och de tror att deras roll är vattentät,

medan den i själva verket läcker som ett såll.

Och det verkliga, inre jaget, strilar ut helt synligt

i stråle på stråle.

Och om vi vill, så kan vi i dessa vattenkaskader,

läsa dessa människor som öppna böcker.

JUST det som de inte ville att vi skulle!

Lukten av vidbränd gröt,

ligger som en förlamande dimma i Fru Fundersamhuset.

Svår att vädra ur.

Men utanför dörren öppnar världen mina sinnen.

De tre senaste gångerna när Frun åkt med bussen till stan,

har det ofelbart strulat med något.

Första gången glömde Frun busskortet,

och fick betala en skurkaktigt DYR engångskostnad.

Nästa gång glömde Frun mobilen,

och fick hoppas på att det skulle funka med mötet ändå.

(Och det gjorde det ju ...)

Men idag, hittade Frun inte glasögonen. Det var inget ovanligt, men efter tretton varv runt i huset, började det kännas overkligt.

Och Frun höll till sist på att ge upp den där stadsresan. Missade bussen.

Letade glasögon vidare och tänkte att det får bli en annan buss + tåg en lite annan sträcka, så ska det väl gå .... Knatade iväg till busshållplatsen ...

Och resan gick bra. Men, UTAN glasögon.

För de var spårlöst borta.

Och när Frun kom hem och tog ett varv runt huset igen,

så låg glasögonen på nattduksbordet!

Helt mystiskt! Alldeles synligt!!! 

Och med ena skalmen lätt bruten utåt!

Och då har INGEN varit i huset ....

Spökar det???? 

Frun har irrat kring i bil.

En tripp till en kommun i Storstockholm, för att hälsa på en vän.

Men, hur kunde Fru Fundersam bara tänka tanken ... att hon

skulle klara av att hitta de rätta avfartsvägarna, tunnlarna och korsningarna?

Oooops ... där åkte jag nyss förbi avfarten till Södermalm ....

får åka här istället , och ... ooops nu hamnade jag mitt i stan .....

oooops och Fridhemsgatan .... jaha .... och bra, här måste det väl

ändå bli rätt .... mot E4 ..... och oj! Nu är jag ju redan i närheten

av Tumba ....

Måste vända och försöka igen. Från söder denna gång.

Frun lyckas ta sig till en avfart och en mack, kollar på nytt på kartan,

och hittar ett ställe där det ser ut som om det skulle gå att komma

ner i tunneln igen .... och den däringa södra länken, och .... Frågar för säkerhets skull på macken.

-Joorå. Åk upp där och så håll vänsterfil och så åk mot Gustavsberg ....

Det kan du inte missa.

Tack, tack. Det låter lätt. Som en plätt.

Men Frun kan mer än de flesta. När det gäller att missa.

Och snart har hon irrat sig norrut igen. Och försöker ytterligare en gång

att närma sig Stockholm från norr ... Och av någon anledning ...

plötsligt är Frun inne på rätt väg mot Söder, hittar rätt väg mot Nacka och titta! Där är ju finlandsbåtarna. Och sedan går allt som smort.

Nästan ända fram ...

Får ringa för att lotsas den allra sista gatsnutten.

Puuuh!

Varför utsätter jag mig för detta????????