Fru Fundersam fick många vackra, roliga, fina, användbara presenter på sin födelsedagsfest, men den mest oväntade var nog en bok som mina barn gjort till mig:

"Till Mamma 50 år"

Och i boken har de nu vuxna barnen klistrat in en och annan bild men framförallt skrivit ned olika minnen från barndomen och livet, huller om buller, varvat med små kärleksförklaringar till mig ...

Så rörande att tårar trillar, när jag läser i den.

Tänk!

Att allt blev ganska bra ändå.

Vårt gemensamma liv.

Och vilken bekräftelse jag fick ...

Åren går.

Och om man verkligen tittar på sitt liv, så ser man att det har hänt saker och att man själv har utvecklats. Inte alltid enligt ett rakt spår, utan snarare har livet fört en runt i en krokig hinderbana ...

Jag hittade en utmaning hos Dragariel. Nu ska jag se vad det blir när jag applicerar den på mitt liv. Jag gör nedslag vart femte år:

För 20 år sedan var året 1988. Jag var trettio år och levde med min dåvarande man, som jag varit tillsammans med sedan jag varit sexton år. Vi hade hunnit få fyra fina barn tillsammans - de var tretton, nio, sex och fem år. Livet fylldes av mammarollen och alla barnen. Men jag arbetade också som en myra. Jag hade sedan en tid sagt upp mig från ett vikariat inom mitt dåvarande yrke, för att starta eget tillsammans med min man. Inom hans yrke. Jag satsade och kämpade. Och så hände det att han tröttnade på vårt äktenskap och ville att vi skulle skiljas. Jag kände mig snopen, förkrossad och tillplattad. Och jag hade svårt att se att jag över huvud taget skulle klara mig ...

För 15 år sedan var året 1993. Nu hade jag rest mig igen och levde i en annan del av landet med min nye man. I styvfamiljen. Med två av mina egna barn och ett av hans barn boende hos oss. Och de andra barnen kom resande för att besöka oss med jämna mellanrum. Jag var lycklig med min nye älskade man och samtidigt sorgsen för att vi inte kunde ha alla barnen boende hos oss. Men vi gjorde allt vi kunde för att det skulle bli bra för dem. Och vår katt fick söta ungar - vi behöll en av dem.  Och vi ordnade roliga helger och skollov och semestrar... Och det var studentuppvaktning och konfirmation och .... Och jag jobbade heltid ...

För 10 år sedan var året 1998. Jag var fyrtio år. Och oändligt sorgsen för att min älskade lillasyster dött. Och med den sorgen växte också annan sorg. Över några händelser i barndomen, över skilsmässan som ägt rum för många år sedan, med uppdelningen av barnen som följd. Över att jag kanske inte följt min inre röst utan rättat mig för mycket efter vad jag trodde att andra förväntade sig av mig .... Men jag hade allt stöd jag kunde få i min älskade man och jag hade arbete. Och alla fina barn! Som fanns och växte och utvecklades. Min yngsta hade hunnit bli 15 och alla de andra barnen i den stora styvfamiljen var tonåringar och unga vuxna. 

För 5 år sedan var året 2003. Jag bodde med min man och min yngsta dotter i en lägenhet i stan. Och jag hade utbildat mig igen och tagit mig i kragen och antagit allehanda utmaningar och nya jobb. Prövat min förmåga och mina krafter - men också frestat på dem, alldeles för mycket. Så till den  grad att jag blev sjuk. Jag sprang till sist rakt in i väggen. 

Idag har jag ännu inte "kommit tillbaka till arbetslivet" efter den kraschen. Men jag har flyttat ut till landet och jag har hunnit fundera. Och nu kan jag se att jag håller på att hitta gömda bitar av mig själv igen. Jag låter mig bli mer och mer av den jag en gång var: glad, skapande, rolig ...

Och jag ser nyfiket framåt  ....

Och den här utmaningen lämnar jag också vidare

till alla som är benägna att ta den!

... i alla fall doftar blommorna.

I hallen står denna praktbukett (som Frun fick på sin fest för en vecka sedan) fortfarande och lyser.

Och doftar.

Och varje dag vecklar en ny knopp ut sig till ytterligare en

magnifik blomma.

Vackert! Och lyxigt.

Att skriva eller inte skriva ....

... det är frågan.

Om Frun ska fortsätta bloggandet??

Eller istället bara skriva annat. På annan plats ...?

Hmmmm. Både och förhoppningsvis.

Men nu MÅSTE Frun i alla fall sova.

Såna här sena nattsudderier är det dags att sluta med. 

Hoppas att ni andra redan sussar gott på kudden.

(Såg den första vintergäcken i Fru Fundersamhusets trädgård idag förresten. Och när jag promenerade hörde jag lärkan drilla över lerig åker ... Så våren är på gång även här.)

Dröm sött! 

Skulle du kunna leva billigare än du gör nu?

Så undrade jag i förra omröstningen.

Och 33,3 % svarade NO WAY. 

10,3 % vägrade, eftersom de då skulle få ge upp precis allt.

33,3 % skulle mycket väl kunna, men vill inte.

Och 23,1 % skulle absolut försöka.

Om man lägger undan lite, och avstår från en del

(o)vanor, .... så kan det ju till sist räcka till en resa

eller en fest. Kanske ....

(SÅ tänkte jag ifråga om förra omröstningen.) 

Frun har tydligen energi till annat nuförtiden.

Bloggen har inte längre samma höga prio.

Hmmmmm ....

Vad ska nu detta betyda?

Handlar det om en vändpunkt???