Att resa långt iväg, till samma sommarhus, år efter år, för att träffa samma människor, det ger tid för reflektioner. Kring hur livet är och har varit. Hur vi här alltid har kunnat samlas över alla generationer, för att äta, skratta och leka.

Barnen som var små när vi började samlas i huset, har blivit vuxna. Och leker nu med nya småttingar som fyller alla vrår ...

Och minnen rullar upp, utan kronologisk ordning, allt sker samtidigt. Frun fylls av glädje och kärlek, men också den välbekanta sorgen jag kände när barnen var små, över att inte ALLTID kunna ha alla sina kära intill sig.

Vilken känsla det ändå är att se att vi finns kvar, alla vill vara med, alla finns kvar ...

Nästan alla ...

I år var påsken vit på ön ...

... och det blåste så att käringarna kapsesjsade.

Men inomhus blev det så småningom varmt i stugan.

Med sexton personer i sommarhuset, blev snart fönsterrutorna immiga av all värme och fukt som bildades. Och av all påskstämning!

Flugor och till och med en fjäril vaknade till liv ...