Senaste veckornas funderingar kring jaget och tonårstiden,

har fått mig att ana att jag redan som liten, lät saker ske istället

för att aktivt välja.

Jag "blev ihop" med en kille ... till exempel.

Därför att han såg mig. 

Inget alltför underligt och inte heller särskilt ovanligt beteende

på något sätt. Men i denna insikt - just det att jag ser att jag på sätt och vis förhållit mig passiv till livet - ligger nog svaret på min gåta.

Det är ju bra att man kan vara flexibel och ta dagen som den kommer,

möta världen i nuet och händelserna när de sker ... men det beror ju på hur man klarar av detta möte också.

Hur man klarar av att se sig själv tydlig i detta möte.

Vad man säger till sig själv om sig själv.

Vilket värde man ger sig själv.

Jag tror att jag "följt med" gruppen, kompisarna, klassen, killarna, familjen, jobbet ...  så till den grad att jag sedan, när jag blivit ensam med mig själv, "inte längre fanns" i mina egna ögon.  

Det osynliga barnet - bekräftelsesökande och osäker. Som lär sig att vara till lags för att få vara med i gemenskapen. Livrädd att hamna utanför. Att inte bli vald. Att inte duga. 

Så, skulle jag kunna berätta om mig själv. 

 

malve

28 april 2008 14:52

Ja, så är det ju! "lät saker ske..." - precis så har det varit för mej också.

Tack för dina tankar!

http://malves.blogg.se

 

Alexandra

28 april 2008 18:49

Det där känns sååå viktigt! Jag känner oxå igen mig. Har inte det varit ett vanligt kvinnligt beteende? Att inte se sin egen betydelse utan vara glad och tacksam om någon annan gör det ... Dags att ändra på.

 

Tant Tagg

30 april 2008 10:53

Ja, det är svårt att hitta balansen.
Det låter sorgligt när du beskriver det så här.
Jag har alltid följt min övertygelse eller min gått min egen väg. Det är inte heller det bästa. Jag har fått så många puckar och fått betala ett så högt pris för det ibland. Då måste man vara urstark och stå emot trycket så att säga. Och det kan också vara hemskt och tungt.
men när jag till sist gett upp och "gjort vad andra vill och tycker" har jag heller inte mått bra av det och det har visat sig att jag borde ha följt min egen inre röst från början. Jag vet att jag alltid får rätt i slutet, när det gäller mig själv, även om andra vill påverka mig.
Det låter ju lite uppstudsigt och rebelliskt, men jag tror att det har räddat mig ibland, fast det har varit svårt at få omgivningen att förstå och acceptera.
Det här har gjort mig både svag och stark. Svaghet och styrka tror jag finns hos alla människor. kankse är det mellanlägen och balansen som man behöver hitta där.
Alla männsikor vill och behöver bli sedda och bekräftade, oavsett om de är rädda att bli lämande utanför eller skiter i vad andra tycker.

http://www.tanttagg.bloggagratis.se

 

Fru Fundersam

30 april 2008 11:20

Om ingen ser och bekräftar mig, så får jag göra det själv. Det är väl så det blir. Men, jag tror också att om JAG ser och bekräftar mig & andra, så kommer jag att bli sedd och bekräftad också. Det vill till då att jag är ärlig och kan stå för den jag är och inte visar upp en bild ...
Förmodligen åker vi på törnar, hur vi än gör. Vilken strategi vi än valt. Och det blir väl bättre den dag då vi trots törnarna väljer NYA och för oss BRA vägar att vandra. Några skrubbsår på knäna får man nog fortsätta att leva med ...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt.  Det får räcka så.   Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ...   Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till.  ...

Frun har nyss hälsat på små alldeles underbara kattungar. Och HUR ska det gå att motstå att ta sig an en av dem?  Det är nära nog otänkbart ...  ...