Look at the stars,
Look how they shine for you ....

Här är en till fin sång till med Coldplay:
http://www.youtube.com/watch?v=qI8I6qcxWyU

Jag har förut skrivit att jag älskar sårbara röster ... och en av de mest rörande är Jeff Buckleys röst. Han finns ju inte kvar fysiskt bland oss längre, men hans musik verkar beröra många. Jag letade efter några inspelningar av hans Hallelujah och det finns flera. Här är en där ljudet är bra och någon (vet ej vem) har gjort en vacker film om saknad och kärlek. Varsågod och lyssna & titta:
http://www.youtube.com/watch?v=qu_amA8b4Fg&mode=related&search=

Här är Monica:
http://www.youtube.com/watch?v=kpvcKwwk_eE

Lucky To Be Me

Ibland kan man behöva en musikalisk urladdning. När någon har gått ...

Varsågoda:

http://www.youtube.com/watch?v=a3DmCqvgQbg

Fick nys om en rockig version av "Trollmor".
Gå in här: http://www.allears.se/MyPage.aspx?name=Lark+is+land
Och klicka på Trollmor i listan så sjunger och spelar grabbarna för dig.

Det finns en sång som Fru Fundersam älskar:
Hallelujah med Leonard Cohen.
Och ännu mer fantastisk i Jeff Buckleys version
Nu har det dykt upp en tredje version, med Allison Crowe.

Lyssna och njut: http://www.youtube.com/watch?v=thNVaVfCQEo

Fru Fundersam tror att musik i sig är utvecklande för barn. Rytmer, melodislingor, ljudbilder ...

Men även texterna har sin betydelse. Dels ordlekandet, verser och ramsor, men också innehållet i vistexterna formar de små liven ...

"Musik ska byggas utav glädje!"

Ofta hör man att människor födda på 1950-talet kommit i kläm. Och då ger man sig så klart ut på farlig is, eftersom det handlar om grova generaliseringar ...

Men visst: 40-talisterna är ju så många och i kraft av sin mängd, så dominerande. Så vi som kommit efter denna dominerande skara, har snällt fått agera "småsyskon" och "småkusiner". Våra egna försök till uppror, har varit små pustar i förhållande till den "politiskt medvetna" generationen före oss. De som var "stora" 1968 och "slogs på barrikaderna".

Det var de som visste bäst och hördes mest.

Vi som var födda i slutet av 50-talet, har inte riktigt varit med om den typen av "häftig" tonårstid. Vi fick istället först bli drillade i småskolans "goda uppfostran" och sedan vara försökskaniner i "fri uppfostran" på högstadiet. Med nya pedagogiska (?) grepp, där läraren knappt behövdes och mängdlära och inlärningsstudio med hörlurar. Sedan har vi fått vänta på vår tur i karriärsstegen, när vi sökt jobb. Vi har fått börja på botten och lära oss normerna av de äldre. Och snart kom 60-talisterna - 40-talisternas barn - som också var många och kanske tuffare än oss 50-talister. De visste kanske sitt värde bättre och kunde förmodligen slå sig fram snabbare ... (Eller?)

Det är intressant att försöka se vilken tidsanda som format de olika generationerna. Framgångstänkandet började ju på allvar på 50-talet. All utveckling är framåtskridande ...

Apropå musik som formar, hörde Fru Fundersam idag ett intressant program på P1 - Vetenskapsradion, som handlade om musik för barn på 1900-talet. Nog må vi ha formats av de visor vi fick höra.

Från den tidigaste barndomen minns jag vagt Grodan boll (Thomas Funck) och Krakel Spektakel (Lennart Hellsing) men kanske mest Gullan Bornemark med sina barn, som gav ut skivor med "uppfostrande" texter: Sudda, sudda .... och Alice Babs med Titti, som sjöng små käcka låtar. (Av någon anledning tilltalade det den lilla flickan (Unga fröken Fundersam.) Sångerna var ofta en hyllning till det duktiga och snälla barnet. Och sedan späddes det på med psalmsång till tramporgel på lågstadiets morgonsamlingar ...

På 70-talet blev det helt andra texter i sångerna för barn - då handlade det mer om texter ur barnets eget perspektiv och att man är bra som man är. Barbro Lindgrens och Jojje Wadenius "Goda, Goda" t ex. Eller James Hollingworths och Carin Ljungmans "Älgarna demonstrerar" - som tar med barnen ut i större perspektiv ... Men då var Fru Fundersam redan tonåring och lyssnade mer på pop och rock ... och försökte så småningom snappa upp och förstå de äldres progmusik med dess värderingar.