När solen lyser och vindarna vill vända.

Sitta stilla och suga i sig styrkan.

Ändå inte kämpa.

Bara vara.

Njuta. 

Jag. 

 

Vilse

Du vill

att jag ska vara

som du vill

Och jag vill vara

som jag vill,

men vill

att du ska vara

som jag vill

Och vill går vi

tills vi vill

tillsammans vara.

Åter svårt att vakna

Nattens drömmar hänger i mitt hår

Inuti mig trögflytande molvärkslim

Tankehärvorna blir knutar 

Och blåsten vill bara höst

På DN kan man komponera sonetter,

med hjälp av DN:s sonettmaskin

(Gå in på DN Kultur och scrolla nedåt.

Till höger hittar du maskinlänken.)

Här är Fru Fundersams första försök:

Vad snabbt ens liv helt plötsligt kan forcera!

Och inte har man kunnat förutspå

Man drar ju sitt berömda sabla strå

Det känns som om man skulle explodera

Nu har man tid att göra mycket mera

Det mål man har i sikte ska man nå

Men vänta, vad är det som krånglar så?

Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!

Man anar ett slags tillvarons komik

Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik

Man äger varken vilja eller snara

Man tvingas hålla ut tills man blir lik

När jag läser malves blogg idag.

Förstår jag.

Att när man arbetar med sig själv,

när man lär sig medveten närvaro ...

... DÅ kan man skriva poesi. 

Tack malve!!!! 

 En regnig dag

Inomhus

grupperar jag bilder

ordnar och klistrar in i album.

Inombords

sorterar jag tankar

bringar min reda i jaget.

Sov till strax efter ett (!)

Fortfarande inte på humör ...

Jag måste heller inte
sätta betyg på mig själv
Måste inte prestera rätta tankar
Måste inte göra rätta saker
Måste inte ens vilja något
Kanske bara vilja vara
Vilja vara ifred
Gunga

*

Med vilken rätt
kan jag fördöma
min trötthet?

*

Vem har sagt
att jag ska vara glad?
För vem? Åt vad?

*

Våga vara
som jag är
i nuet

*

Du får
du får vara
du får vara du

Jag får
jag får vara
jag får vara jag

*

Och nu har Frun skrivit av sig klart (på det sättet) för idag.

 

Nio grader och blåst

Smått och ihållande regn

Naturen har druckit sig otörstig

och kapslar in sig i vätan

med hunden och med håglösa hästar och sömniga kor

För att inte tappa rösten 

I skogspartierna håller fåglarna hov

De sjunger om sommarvärmen

då alla växande fågelungar äntligen lär sig flyga

när livet blir ett mirakel 

Och jag blir blötare och kallare under den långa rundan 

Väntar på att molnen någon gång ska spricka upp? 

Hunden gnyr emellanåt

men traskar vidare, liksom för syns skull

längtande efter alla sina hussar och mattar

 - sin familj, som åkt bort till värmen

Här, i det svala, våta vädret

står sommarblomstren utmed vägkanten

i försvarsställning, hopkrupna, tunga och böjda

Men kvigorna ger inte upp

De kommer nyfiket galopperande

för att tvärstanna på klövarna, som om de

varit skickliga skridskoåkare