JAN STENMARK:

(Lånat bilden från Aftonbladet)

När Frun var yngre, var hon full av förväntningar. Redan i förväg hade tankarna spunnit kring om hur det skulle bli vid det och det mötet. Vad han skulle tänka, säga, göra ... och hur hon skulle kontra med allehanda små överraskningar. Och ALLTID blev hon besviken. Ingenting blev tillräckligt bra.

Inte så konstigt, va?

Nu har Frun lärt sig att

ingenting blir som man tänkt.

Det kan bli mycket bättre! 

Och så en vers ur dikten Dagen svalnar ... av Edith Södergran som kvällslektyr:

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken. 

Det finns oerhört många tänkvärdeheter i Coelhos bok Vid floden Pedra ...

Här är några citat ur boken, som Frun sparat:

* Den som är vis är vis endast därför att han älskar.

* Kärleken finner man bara genom att älska.

* De flesta människor misstror fortfarande kärleken.

* Kärleken består. Det är människorna som förändras.

* Kärleken behöver man ite tala om, för den har sin egen röst, den talar för sig själv.

"Om vi inte lever i kärlek är det lätt att torka in, Vi behöver den som en växt behöver vatten" skriver Sanna Ehdin i Sluta kämpa - börja leva.

Många pratar om den.
Den stora FÖRÄLSKELSEN som de mött.
Andra längtar efter den och somliga kanske aldrig får möta den?...

Fru Fundersam minns den stora förälskelsens fantastiskt uppskruvade lyckorus. Hur ens kropp och själ verkligen BLIR ett, och uppgår i RUSET. Hur längtan och åtrå kan göra en galen, hur allt - precis allt - bara handlar om att älska och bli älskad.

Det var som en lobotomering av den vanliga tankeverksamheten. Och ingenting i världen kunde mäta sig med detta tillstånd av passion. Inte har man tid att sova och behöver inte heller, för förälskelsen ger kraft.

Och så till sist, avtar ruset. Det måste det göra, annars skulle man förmodligen inte överleva. Då står man där och tittar på föremålet för sin förälskelse med en aning nyktrare blick.

Det är då som kärleksbygget börjar!

Och för dom som har tur, är kärleksbygget och byggandet stabilt. Rasar en sten får man genast bygga upp igen. Inte slarva med underhållet. Som att passa en eld och se till att glöden aldrig riktigt slocknar. Det gör man gärna, om man vet att passionen kan flamma upp ibland.

I alla relationer och grupper - positioner. Vi positionerar oss. En ska stå högst ...

Jag läste i några sparade brev jag har. Om syskonskap. Att syskon ofta konkurrerar om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek. När den ene agerar blir den andre osynlig.

Och visst reflekterar jag ofta över allas våra beteenden. Antingen deltar vi eller så betraktar vi. Vi är med eller utanför. Vi styr eller blir styrda. Varför lär vi oss såna mönster?

När vi skulle kunna lära oss att både prata och lyssna. Att alla ÄR lika mycket värda. Att alla FÅR ta plats. Att världen och arenan och kärleken räcker för alla.

I ett förhållande där kärleken råder ger vi varandra rätten att välja när vi vill delta och när vi vill dra oss undan. Där får vi vara ömsom starka ömsom svaga. Där får vi vara allt som vi är, inte fastna i låsta positioner.

Möt världen med ett leende, och ...

Jag läste hos Alexandra om hur svårt vi har att leva i kärlek. Och att kärleken ofta handlar om ägande.

Jag tror att vi är rädda för att kärleken inte ska räcka till och för att vi inte ska räcka till för kärleken. Kanske också för att vi ska bli uppätna av kärleken.

En massa rädslor som handlar om otillräcklighet, maktkamp, beroendeställning ... Men egentligen är kärleken allt annat än det. Den är självklar.

Jag tror att vi föds med kärleken inom oss. Men att rädslorna kommer av annat som vi får vara med om, och att de tar över ibland. Så att vi inte kan vara så självklart kärleksfulla som vi egentligen är. Som barnen är från början. Om de bemöts med kärlek är de det mest kärleksfulla som finns ...

Om du ser ett barn som ler mot dig, då möter du kärleken och känner den inom dig själv också.

Tänk om vi kunde komma ihåg detta enkla lilla ...

Som alltid, måste allt arbete börja hos oss själva.

Vi må titta in i vårt inre.
Jag får helt enkelt börja tycka om mig, och stifta fred med mig själv, och handla så att det känns bra inombords.

Tänk om man kunde bli en alltigenom god och klok och vänlig människa! Och tänk om vi alla ville bli det! Och tänk om vi bara kunde vara så som vi ville ....

Här är en text jag nyss läste, som får mig att fundera i godhetens banor:
Dalai Lama förkroppsligar ett perspektiv som ofta kommer bort i vårt praktiska och utåtriktade samhälle. Inte sedan Mahatma Gandhi har det funnits en folkledare med en så djup insikt om vad fred betyder.

Fred skapas inte bara genom att bekämpa och förhindra fysiskt våld. Fredsarbete har också en inre dimension. Vi kan aldrig få fred i den yttre världen så länge vi försummar den inre och så länge vi inte stiftar fred med oss själva, säger Dalai Lama. Världsfred måste växa fram ur inre frid. Det finns ett samband i vad som sker i världen, i det kaos av terror, våld och död som härskar i vår yttre tillvaro och människans inre tankar och känslor.

Kanske har vi nått den vändpunkt när detta samband kan bli medvetet, inte bara hos en handfull individer utan i samhället i stort. Vad skulle det innebära? Tanken svindlar. För, som Dalai Lama påpekar: Vapnen kan inte agera av sig själva. För att de skall kunna orsaka skada måste ju människor använda dem.

Vi skulle inte längre puckla på varandra, handgripligen eller med ord och åthävor, när vi blir arga, utan dra oss tillbaka i avskildhet för att ta itu med vreden på ett inre plan och spåra dess rot i vårt eget sinne.

Dalai Lamas inre fredsarbete främjar även omsorg om, och respekt för, naturen.Tillvarons stora kretslopp av födelse och död, som Dalai Lama talar om, är modellen för alla ekologiska kretslopp. Och alla kretslopp, även människan, har ett centrum av stillhet. Det gäller bara att hitta det. Inre ro och lyhördhet hjälper oss att komma i balans, inte bara med oss själva och andra människor, utan också med naturen.

Men är inte det här bara drömmar? Kan människan verkligen så till den grad stöpa om sig själv? Dalai Lama hävdar bestämt att det inte bara är möjligt, det är vår uppgift som människor att ta itu med det arbetet. Det är nästa steg i vår utveckling.

Ur Tidningen Sökaren (nr 5, 1996, sid 9, ur en broschyr från föreningen "Det Andra") http://paranormal.se/topic/dalai_lama.html

Vänner, släktingar, gamla grannar ...
Julkorten blir många.
Ibland kan man höra att "det blir ju bara att man byter kort och inget annat. Vad är det för mening med det?"

Men så känns det inte för Fru Fundersam. Det är roligt med hälsningar. På telefon, med e-post, i bloggen, per post och sådana hälsningar som följer med människor som mött någon som tänkt på en.

Allra roligast med besök och möten, men det kan man ju inte orka med alltid. Just nu är herrn i huset en stackars tomtegubbe som har snuva dessutom. Så idag fick vi lämna återbud till en hel familj som skulle komma på middag.

Vänner finns i alla fall. Överallt. Både här och där. Det är skönt att känna! Och livet blir betydligt enklare om man själv är en vän!

Lycka är att ha sinnesfrid, och det får man av kärlek och medkänsla (Dalai Lama)