... hade GRÄVSKOPAN kommit.

Och nu har det börjat.

Fru Fundersam ska inte längre få ha fri utsikt på baksidan.

För i hästhagen ska det byggas ett hus.

Acceptera & tänk nytt!

(Tur att huset ska bli rött och i trä i alla fall.

Så det passar in i lantidyllen.)

Minns ni Göran Tunströms bok, Tjuven?

Där Silverbibeln ingår som en åtråvärd symbolisk och påtaglig ingrediens.

Den har blivit teater nu.

Regi: LINUS TUNSTRÖM
Dramatisering: ARMIN KERBER
Scenografi och kostym: ULLA KASSISUS
Ljus: ANDERS EKMAN
Mask & peruk: ANNA LILJA
Musik & ljuddesign: RIKARD BORGGÅRD

Medverkande:

EMIL ALMÉN >>

ANNA CARLSON >>

MAURITS ELVINGSSON * >>

GÖRAN ENGMAN >>

TYTTE JOHNSSON >>

SHIMA NIAVARANI >>

BENGT NILSSON >>

CRISTER OLSSON >>

ANTTI REINI >>

(Länkar från Uppsala Stadsteaters webbsida)

Linus Tunström har iscensatt och regisserat sin fars berättelse på Uppsala Stadsteater och Fru Fundersam såg den kaotiska, gripande och bitvis roliga föreställningen på Stora scenen igår.

Foto: Urban Jörén

Bengt Nilsson, Shima Niavarani

Bengt Nilsson spelar den kuvade lille Johan - pojken som växer upp i den barntäta, dysfunktionella familj, där alkoholen och våldet fått för stor plats - han är en suverän skådespelare, som lyckas berätta så mycket med till synes små medel. Om undertryckt ilska, kärlekstörst, ilska, strävan att komma vidare ...

Och unga Shima Navarani gör Hedvig - en av familjens döttrar. Den levnadsglada flickan som knäcks av livet och hamnar i psykosens vanmakt.

Anna Carlsson, spelar i blond, lång hästsvans, den trötta misshandlade mamman Ida Pripp, bland familjens alla ungar, stammande från pappan Fredrik Jonsson Lök (Antti Reini).

Rollistan är lång och flera av skådespelarna har flera roller på sin lott. Föreställningen tar publiken genom år av misär i Sunne, till lyckosökande i Uppsala. Med bland annat en härlig filmad sekvens av en resa till Italien, där Göran Engman har rollen av en, för Tjuven, mycket behjälplig Pater Ambrosius ...

Det är mycket som ingår i handlingen - ett liv som ska levas, en barndom som ska återerövras, en skattjakt, en strävan, ett helande. Fantastiskt berättat om hur det på något sätt mitt i det eländiga, finns en mening och en hoppfullhet. Att det i sista scenen ändå kan få födas ett barn, som ska bli älskat för den det är.

Teater som genererar i tankar.

Och ett och annat gapskratt.

Fantastiskt!

Jo.

Jag fick till ett möte.

Bad om hjälp.

Att se VÄGAR och alternativ.

Men ... bumerangen kastas åter.

Jag ska bevisa att jag är bättre, innan jag kan få någon hjälp med rehabilitering. Och rehabiliteringen handlar om arbetsträning som ska övergå i arbete. Och jag måste hitta arbetsgivare själv.

Men jag vet inte vad och hur mycket jag orkar. 

Jag kan inte LOVA att jag är "bättre" och att jag kommer att bli bättre och bättre och orka mer och mer.

Jag vill bara inte se att jag är fångad i en fälla. 

Många tårar.

Men sedan blev dagen lite bättre.

Berättar i nästa inlägg. 

Frun har varit social. Länge.

Och visionerat.

Och planerat.

Det tar på krafterna ...

Svackorna kommer som ett brev på posten. 

Men idag är det VARMT i solen, och Frun går ute och räfsar undan höst och vinter. För våren vill fram. Den ropar på hjälp och den VILL segra. 

Och Frun vill också! 

Men NU, har den väl kommit?

Nu vågar Frun tro på att den är här.

Porlande bäck och brusande å.

Värmande vind och dikesrenearna fulla med tussilago. 

Började dagen med en timmes stavgång.

Läste hos Helga om att beskriva sitt liv med sex ord.

Mina sex ord som beskriver mitt liv, får bli:
Rik på känslor, familj och tankar.

Nu ska jag sova efter en lång och fin dag.

God natt alla vänner! 

Frun väcktes av det lilla barnbarnet imorse.

Klockan sju.  Då gick det inte längre att ligga kvar i sängen ...

Hon ville att dagen skulle börja.

Och bara man kommit upp  och igång, så  är det mycket underbart som väntar. Vi gick till Stadsparken och lekplatsen där, redan tjugo över åtta.

Sandlådelek, gungande, rutschkaneåk, balansgång ... vi hade en rolig timme på morgonen. Sedan gick vi hem och tog oss lite mellanmål innan vi gick ut igen. Denna gång på promenad till stan. 

När man går med en tvååring som inte vill åka vagn, får man inte vara otålig. Det var inte Frun heller. Vi hade ju all tid i världen, till att gå på trottoarkanter, plocka upp skräp från gatan, titta i skyltfönster, prova hur det låter när man slår en pinne mot en stolpe och sjunga om Pippi Långstrump samtidigt ...

Barnbarnet traskade på med glatt humör, ibland sakta, ibland med pauser. Men hon gick själv. Nästan hela vägen fram och tillbaka!

Roligast var när en hemlös man (alt. "alkis", "lodis", "missbrukare") sken upp som en sol, när han satt med sin kvinnliga dito på en bänk, och fick se Fruns barnbarn balansera på en liten stenmur runt en plantering. Frun såg hur det klack till i honom av igenkänning. Så till den grad att han kom traskande efter oss för att med sitt tandlösa leende komma fram och prata med tvååringen och berömma henne för att hon var "så duktig som gått så långt alldeles själv".  Tvååriga barnbarnet svarade inte (hon hade fullt upp med att upptäcka stenar på trottoaren) men Frun blev glad av mötet med mannen och hans kvinnliga följeslagare, och hoppas att den glädjen de kände av att se barnet, räckte länge!

Kommer ni ihåg hur mammorna sa till oss att gå ut och

leka och röra på oss? Ofta vet ju mammor vad som

verkligen ÄR bra - frisk luft, kramar och beröring,

mat på regelbundna tider ...

Men inte förrän vetenskapliga studier gjorts, kan de

långa erfarenheterna och huskurerna tas på allvar.

Nu har en sådan studie gjorts, som tyder på att motion är bra. (!)

För numera har det gått så långt att man receptbelägger

motion vid olika sjukdomstillstånd.

JÄTTEBRA!!!!

Här kommenteras resultatet: Motion på recept fungerar 

- Visste jag väl, säger förmodligen våra mammor ....