Lyssnade just på OBS i P1.

Där var bland annat ett inlägg av Niklas Söderberg om vad vi idag anser vara "normalt". Han hade läst en bok: "Is it me or my pills?" - Är det jag eller pillren?, och frågade sig vad den ökande användningen av antidepressiva mediciner säger om vår tids rädslor och syn på sjukt och friskt.

Det finns mycket att säga om det. Och jag tänker inte försöka mig på att reda ut allt här. Men en första sak att ta med i diskussionen, är att sjukdomar kan ibland vara symtom på annat som är fel. Fel i samhället, i strukturen, i den egna tanken, i tempot ... Om det är normen som gäller, så skulle det vara normalt med fel ...

Och ibland tänker jag att jag har aldrig varit så "frisk" = ickestressad, som nu, när jag är sjuk. Men å andra sidan är jag mycket, mycket lägre stämd och mycket, mycket tröttare och mer orkeslös, än när jag var "frisk" = uppskruvad, glad, stressad, presterande ...

Vilket får mig att tänka att varken det ena eller det andra är friskt. Eller för den delen sjukt. Båda delarna är resultatet av något som är i olag. Om det är tiden som är ur led, eller något annat, kan vi fundera vidare över.

Det bästa vore om vi aldrig behövt ta i så hårt och enahanda att vi sprack och blev en fläck på tapeten. (För det tar en oändlig tid att samla ihop resterna och forma sig ny igen.)

Att lära sig gunga mellan glädje och sorg, mellan aktivitet och vila, mellan förnuft och känsla, utan att ramla ur gungan - det är att vara i balans.

 

ulm

24 oktober 2006 19:32

Du menar vår sjuka syn på sjukt och friskt...?

 

Fru Fundersam

24 oktober 2006 22:02

Jaa, kanske det. Och kanske samhällets och vår syn på "svaghet". Att vi inte tillåts vara olika. Alla ska vara på topp och prestera på topp, annars slås man ut.

 

La Familia

24 oktober 2006 22:54

Nu tror jag att Frun slog huvudet på spiken. Vi förväntas alla prestera så inihelvete mycket, och gör vi inte det måste vi botas. Eller näe förresten, det är inte alla som förväntas prestera max. Det är ett fåtal, för då blir det billigare. Min uppfattning är att vi idag på arbetsplaterna är färre som gör mer än för 20 år sedan. Och när vi kört slut på några finns det nya att plocka in. En ganska cynisk människosyn, som präglar arbetslivet idag. (Näe, det blev nog för svårt att såhär förklara vad jag menar. Jag kanske skriver ett eget inlägg om det. Eller har jag inte redan gjort det tro. Måste kolla)

 

Fru Fundersam

25 oktober 2006 13:09

Jag förstår precis!
På ett föredrag jag var på, visade föredragshållaren en bild av en urkramad tepåse. Hon menade att det var så man kände sig när arbetsgivaren sugit ut det göttaste ... (för att sedan doppa nästa tepåse i koppen)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt.  Det får räcka så.   Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ...   Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till.  ...

Frun har nyss hälsat på små alldeles underbara kattungar. Och HUR ska det gå att motstå att ta sig an en av dem?  Det är nära nog otänkbart ...  ...