För den som gillar film ...

mycket film, många filmer ...

många kortfilmer ...

från hela världen,

så kan Fru Fundersam berätta att om en vecka börjar:

DEN 26:E UPPSALA INTERNATIONELLA KORTFILMFESTIVALEN.


379 kortfilmer visas 22-28 oktober!

Fru F undrar om hon inte ska ta och besöka festivalen ... 

En hundra år gammal pjäs, av

FRANK WEDEKIND (1864-1918)

med 1900-talshändelser tillagda.

(Här förekom både SCUM-manifestet
av Valerie Solanas och Freud ...)

Om kvinnans underordnade ställning,

människans fåfänga, sexualitet och den härskande ytligheten.

Fast rolig!

Galen!

Tramsig.

Och med massor av bra musik, dans, infall.

Och tankar att spinna vidare på.

Men, aningen för lång.

UNT skrev: "Den som har tänkt att se en enda föreställning under sin levnad för att få veta så mycket som möjligt om vad teater kan innehålla har nu sin stora chans..."

Och visst, regissören Carolina Frände hade verkligen matat föreställningen med teaterstilar av olika slag och lekt med det mesta. Rolig underhållning som höll nästan hela föreställningen igenom.

Läs om pjäsen Franziska på Uppsala Stadsteater här.

Grattis till Nordiska rådets filmpris!

Fotograf: © Final Cut Film Production 2006. All rights reserved.Stills Photographer Søren Rønholt

Filmens namn Kunsten å gråte i kor/ Kunsten at græde i kor/Konsten att gråta i kör

Regissør Peter Schønau Fog

Fotograf: Sine Ingemann

Manus Bo hr. Hansen, etter en roman av Erling Jespen

"Kunsten å gråte i kor gir en gripende skildring av gapet mellom barndomstroens uskyldige idealisme og voksenverdenens grelle virkelighet. Følelsesmessig hjerteskjærende og forbausende moden, er dette en unik spillefilmsdebut". Denne begeistrede anmeldelsen av Peter Schønau Fogs første film som regissør kom fra Steve Gravestock, programansvarlig for Torontos internasjonale filmfestival, der filmen hadde premiere i 2006.

Se en trailer här!

Men kul ändå!

”Roy Andersson är ­komikens svarta diamant i svenskt filmliv.”

(Carl-Johan Malmberg)
 

Roy Anderssons film - Du levande - ska bli

Sveriges bidrag till nästa Oscar.

Titta här! 

När Frun besökte barnbarnen ...

satt den lilla ettåringen och tittade på film!

LORANGA, MASARIN & DARTANJANG

Och det roliga var att hon tycktes hänga med i handlingen!

Hon till och med älskade den!

Och handlingen går ju sakta fram,

så det är en härlig film.

Att historien (av Barbro Lindgren) - om Loranga med sin blommiga tehuv på huvudet och hans lille tjocke son Masarin och morfar Dartanjang som glömmer bort vem han är varje dag -  är härlig, det visste Frun sedan tidigare. 

Gamla svensktoppslåtar på radion (som den barnslige pappan Loranga lyssnar på) spelas i filmen - KUL! Och skådespelarrösterna är suveräna.

Svenska röster:
Dan Ekborg
Ludvig Dietmann
Gösta Ekman
Johan Ulveson
Figge Norling

BRA familjefilm helt enkelt!!!!

Och rolig. 

... en film som verkligen gjorde intryck:

"Dold identitet"

Genre: Thriller

Regi: Giuseppe Tornator

Medv: Kseniya Rappoport, Michele Placido, Clara Dossena

Obehaglig. Sorglig. Spännande ...

Och skickligt gjord.

Våldet visas i korta minnesblixtar - men dess verkningar kan man förstå, genom att se in i huvudpersonen "Irinas" ögon. Hon har ett trauma inom sig, men tänker hämnas. Och det gör hon. Men som åskådare förstår man inte hela sammanhanget, förrän i slutet.

Kanske är storyn på sätt och vis otrolig, men nog så viktig ändå att se. Hur våldet verkar. Och samtidigt - en spirande tro på kärlek.

Frun vaknade mitt i natten efter att ha sett filmen och vände och vred på filmens alla budskap, trådar, händelser ...

Och de nominerade är:

Konsten att gråta i kör, Danmark
AFR, Danmark
Mansarbete, (A mans job) Finland

Barn, (Children) Island

Krukstaden, Island
Repris, Norge

Söner, Norge
Darling, Sverige
Farväl Falkenberg, Sverige

De filmer som det är bilder till, såg

Fru Fundersam på Filmfestivalen i Göteborg.

Och den isländska filmen var nog den som

satte flest spår i Fruns minne.

Alla filmerna handlade om tillvarons

komiska och sorgliga ögonblick. Om

kommunikationssvårigheter ... 

Läs mer om filmerna och priset här. 

Jag gillar serien Upp till kamp.

Så klart för att den är så skickligt gjord - där dokumentärfilmsnuttar blandas med spelfilmsavsnitt - men också för att teveserien nyanserat visar hur den tidens kamp fördes och hur konflikterna uppstod.

Det går att förstå "historien" bättre, när man ser serien.

För ärligt talat, är det inte många som idag "skäms" för att de var kommunister på sjuttitalet. Kanske är "generade" över de vilda strejkerna och ockupationerna. Och den "naiva" hängivelsen.

MEN det finns ju ingen anledning, för allt var ju följdriktiktigt!

I en värld med så många krig som plötsligt kom nära med tevens hjälp.

Och där ungdomarna fick en egen röst.

Och när kapitalismens konsekvenser blev så påtagligt synliga,

då var det inte märkligt att arbetarna strejkade vilt!

DET tycker jag att Birro förklarar.

Och samtidigt förklarar han VÅR NUTID:

där vi agerar individuellt istället för att göra gemensam sak.

Men ändå är så KUVADE och RÄDDA ...

Och förutom detta historiska/politiska/samhälleliga perspektiv,

så är det en fin skildring av relationer och kärlek

och svaghet och livsvillkor.

Bra serie!!!!