Så här fint skriver Alexandra till mig

och till alla som läser denna blogg:

Tänker att ansvar inte är det vi tror, ett tungt ok,

utan snarare att svara an till det som är inuti en själv.

När jag läste det första gången blev jag glad och

något lättade inom mig.

Du har säkert hört det förut ...men visst är det fint?

TACK, käraste Alexandra!!!!!! 

När vi har tänjt ut oss för mycket,

eller tappat bort vår inre röst,

eller hamnat i ett av livets mystiska mellanrum ..

... då blir trösklarna alldeles ofattbart höga

och hur vi än försöker kan vi inte kliva över.

Somliga saker förblir alldeles väldigt ogjorda.

Bara därför. 

Det var ett fantastiskt program. (Se förra inlägget.)

Jag blev alldeles rörd av Marcus Birro - hans inställning, hans sökande, hans vackerhet som människa. Och av Tomas Tranströmmer!

Att bli berövad sin förmåga - som Tomas Tranströmmer som mist sitt största verktyg: orden, att tala, efter sin stroke - men ändå leva vidare värdigt. Det är svårt. En sorg. En konst.

Som Marcus Birros sorg - "att vara en far utan barn" ...

Som allas våra sorger, när vi förlorar något.

Jag tror att alla som "drabbats" eller råkat ut för livets svårare överraskningar, personlighetsförändrande sjukdomar, död, ofrivilliga uppbrott ... kan känna sig berövade, svaga, ovärdiga, orättvist behandlade, märkta ...

Att ta sig vidare på ett värdigt sätt, utan att förminska sig,

är en konst som vi får lära oss. 

Förgängelsens villkor.

Livets villkor.

Har hört talas om ett fint teveprogram.

Sätter mig och tittar nu.

Här kan du också titta om du vill. 

Länge har spegeln visat ett ansikte utan svarta ringar under ögonen ....

Så har Frun sovit mycket också, de senaste åren.

(Vad sägs om 12-13 timmar per natt?)

Men nu, när sömnen minskat till mer normala proportioner,

börjar de mörka ringarna framträda igen ....

Hellre några skuggor under ögonen,

än en stor skugga inombords. 

Så här skrev jag nyss i en kommentar på en annan blogg:

Just så.
Det är bra.
Skriv upp det - det som är DIN mening, din önskan, dina krav, dina mål.
Och så, se hur du verkligen sakta tar dig dit.
Till DIN mening.
Så tror jag att man gör.
Så lever man sitt eget liv.

Så nu försöker jag punkta ner hur jag vill leva:

Min egen mening med mitt liv är att

• jag ska leva i kärlek med mig själv och mina närmaste
  
• jag ska ha vänner som jag umgås med på ett fint sätt
  
• jag ska ha ett hem där jag trivs och som ger mig ro och glädje
  
• jag ska lyssna inåt efter mina behov och följa min egen sanning och aldrig gå emot min övertygelse för att andra tjatar på mig
• jag ska inte låta skammen eller kritikern i mig äta upp mig 
• jag ska skapa något varje dag
• jag ska njuta.

Jepp. Så får det bli! 

lovar Fru Pippi Långstrump Fundersam

Människan är ett vanedjur.

Själv har jag vant mig vid att blogga.

Och när det nu krånglat med servrarna, har jag plötsligt hittat andra saker att göra. Det går att haka fast sig i nya vanor ...

Hörde just på radion om en kvinna som forskat kring s k "övergångsobjekt". Som barn har - nallar, snuttefiltar etc - för att klara korta separationer från mamma och pappa. Hon hade nu sett att vi fortsätter så hela livet: att låta vissa saker bli substitut eller symboler för andra människor och gemenskap.

Vissa saker (och vanor och mönster, skulle jag vilja tillägga) gör tillvaron mer uthärdlig. Men ibland kanske de hindrar oss också, från att se vad det är vi egentligen vill göra. Och vad vi egentligen behöver! 

... eller stolpe,

eller dubbelstolpe ...

så finns din räddning här.

Fullt med anvisningar för hur man gör

när man virkar & stickar.

Så himla bra, va?!