Sedan ungefär tio år tillbaka, har jag äntligen fattat att jag är fri att ändra mig och att välja det jag vill. Att jag kan välja det som intresserar mig och inte måste göra det som andra förväntar sig av mig. Eller det som andra gör.  Att jag kan läsa en bok och inte hålla med om allt, men ändå ta till mig en del. Alltså ett (sent) uppvaknande från föreställningen att allt är svart eller vitt.

Så tänker jag numera också när jag möter människor - jag kan se deras brister utan att döma dem, för jag kan samtidigt uppskatta deras förtjänster. Och jag är verkligen öppen för att upptäcka nya positiva sidor av livet ....

Joorå! Så långt är allt frid och fröjd.

På många plan är jag hur klok och tillåtande som helst.

Men, nu gäller det att städa bort de gamla invanda tankar om mig själv, som jag inte längre har behov av. Tankar som inte gagnar mig det minsta. Alla dumheter som jag undermedvetet upprepat så många gånger att jag trott att de är sanningar. 

Som t ex:

• att jag inte begriper de stora sammanhangen, utan bara kan referera till det lilla
• att jag borde vara alltigenom god och att jag borde skämmas som klagar, när jag i hela mitt liv haft det så bra
• att jag inte är attraktiv
• att jag inte är tillräckligt kontrollerad, utan reagerar för hårt och flamsar för mycket
  
• att jag inte har tillräckligt med tålamod
  
• att jag måste visa att jag i själva verket kan mycket mer än det jag hittills gjort och att jag kan (och borde) skärpa mig och sätta igång och skapa framgångar för mig själv och andra
• att jag måste vara glad och inte visa min sorg
• att jag är en person som man tröttnar på, för att jag bara trampar runt i mina cirklar

Något sånt ... Ungefär.

Så tror jag att mitt underliggande neggo-snack låter. Med måsten och borden som pekar på de brister och fel som ligger bakom ...

Mycket har nog handlat om att vara tapper och ihärdig .... inte ge upp.

Samtidigt som jag skulle vara god och mild och förstående. Och det funkade ju jättebra i 45 år.

Och när det inte funkade längre (jag gick in i väggen) så blev jag erbarmeligt trött och uppgiven. Först med skam. Sedan med nyvunnen rätt att vila. Sedan med sorgen hängande över mig som ett spöke. Och här står jag nu som ett stort frågetecken.

VAD vill och kan jag göra nu? 

 

Solvarm

7 februari 2008 13:53

Hej fru fundersam! :)

Det var någon som sa till mej, "det finns bara ett måste i livet, det är att dö, allt annat är ett val".

Kramar från Solvarma Irene

http://solvarm.blogspot.com

 

Manne

7 februari 2008 13:55

Ha!

Du kan göra precis som du vill (något som du faktiskt alltid kunnat, men du inte gjort då det funnits risk för att du tyckt att det inte sett bra ut i andras ögon?!?)

Känner igen mig i alla dessa underliggande 'neggo-rullor'. Jag bär fortfarande omkring på dem, och känner att det behöver städas här med.
Så kommer frågan om varför jag inte gör det...ordentligt?

Städa är alltid bra, utrymmet det skapar kan fyllas med nya bättre 'rullor', bättre underligande värderingar och en mer positiv syn på sig själv i förhållande till andra.

Du är bra, du har gjort mycket i ditt liv och du har mycket kvar att ge!...och min känsla är att du är på gång igen!!

Någon gång i brytningen sensommar/höst förra året så kände jag samma sak, och varje steg jag tog, så var det steg där jag inte kände igen mig, visste inte vem jag var, vad jag ville. Jag gick bara, och det var framåt, eller iallafall i rätt riktning för mig, kan jag se idag.

Man kan ju fråga sig varför det är så svårt att hålla i det positiva och så lätt att släppa fram det negativa....

*återgår till mitt städande*

http://one2many.bloggagratis.se

 

Alexandra

7 februari 2008 19:12

Varenda punkt kunde jag ha skrivit ... oj, vad jag skulle vilja ge dig en kram!

Här är den: KRAM!

 

Fru Fundersam

7 februari 2008 23:05

Ja, man kan verkligen fråga sig, min gode Manne.
Och en dag kan man förhoppningsvis svara också ;-)

KRAM tillbaka kära Alexandra!

 

Tant Tagg

8 februari 2008 11:07

Är det inte det här som brukar kallas nyorienteringsfasen, som du står inför?
Ja, det är ju ett ingenmansland och det är som att gå på gungfly, innan man väl kastar sig ut i det nya.

http://www.tanttagg.bloggagratis.se

 

Fru Fundersam

8 februari 2008 15:25

En LÅÅÅÅÅÅÅng fas är det, för min del. Jag är tydligen inte så hejarns bra på orientering... ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt.  Det får räcka så.   Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ...   Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till.  ...

Frun har nyss hälsat på små alldeles underbara kattungar. Och HUR ska det gå att motstå att ta sig an en av dem?  Det är nära nog otänkbart ...  ...