Frun lyssnar på Regeringsförklaringen vid Riksdagens öppnande.

Luttrad som man blir med åren, vågar man inte tro på alla fagra löften.

Och ändå vill man ju inte vara negativ.

Ingen bakåtsträvare.

Ingen nejsägare.

Ingen pessimist.

• Förnyelsen av den svenska skolan ska fortsätta. Vi accepterar inte en utveckling med bristande arbetsro och sjunkande resultat där många elever lämnat skolan utan tillräckliga kunskaper. En bra skola utjämnar klasskillnader. En bra skola lägger grund för att alla, oavsett bakgrund, ges möjlighet att utveckla sin begåvning och tillgodogöra sig samhällsbärande värden.
• Plånboken får aldrig styra rätten till vård.
• Vårdgarantin ska ytterligare förstärkas och kvaliteten inom psykiatrin och inom vården i stort förbättras. Ett förslag om fritt val inom äldreomsorgen och en värdighetsgaranti kommer att presenteras för att säkerställa att också de mest sköra äldre får ett värdigt bemötande.
• Vi behöver kunna känna den trygghet som följer av att vara behövda eller då och då få möta en värmande hand. Ett tryggt samhälle bygger vi underifrån och med utgångspunkt i den omtanke vi visar varandra.
• Vi har ett ansvar att förvalta våra gemensamma resurser och att inte äventyra kommande generationers livsbetingelser.
  
• Sverige ska också fortsatt vara en fristad för de som söker skydd från förföljelse och förtryck. Tolerans och öppenhet är andra värden vi vill ska bära Sverige.
• I vårt land ska människor kunna leva sida vid sida och forma sina egna liv, oavsett bakgrund, religion, hudfärg eller kön. Här ska alla vara lika inför lagen. 
• Vi vill inte att politiken ska få ha några blinda fläckar. Några människor vi inte vill se. Några samhällsproblem som är så stora att vi hellre gömmer dem än tar tag i dem. Regeringens ambition är att hålla ihop Sverige och ge alla möjligheten att vara med i arbetsgemenskapen och samhället. 

Är detta sant?

Ska den borgerliga politiken stå för detta? 

Har jag lärt mitt barn en negativ könsroll?

Först måste vi väl titta på vad som ingår i könsrollerna.

Bli varse mönstret.

Sedan bestämma oss för hur vi ska agera med och gentemot könsrollerna och mönstret. Vad vill vi bidra med för våra barn?

På förskolan Tittmyran i Gävle har man funderat mycket på detta.

Och agerat.

När Elin, Niklas och deras förskolekompisar lämnade Tittmyran och gick vidare till skolan, märkte lärarna ganska snabbt att det var något speciellt med den här barngruppen. Pojkarna upplevdes som ovanligt lugna och trevliga med ett välutvecklat språk och social kompetens. Samtidigt var flickorna frimodiga, självsäkra och kunde göra sig hörda i gruppen. Flera lärare tyckte att flickorna tog lite för mycket plats och nästan dominerade – trots att de var färre än killarna.

Läs hela artikeln om vad Elin och Niklas berättar i SvD här. 

En förmiddag  med strykning och lyssnande på P1, gav tankar kring ideologier och ställningstaganden. På 70-talet var det en folkrörelse bland ungdomar och unga att ta ställning mot kommersialiseringen, krigen, kapitalismen ...

På 2000-talet har samma människor blivit medelålders och tar del av det genomkommersialiserade samhället, kanske genom att själva resa, bo på dyra hotell, köpa nya bilar, datorer, mobiler, dvd:er, mp3-spelare, plattteve, märkeskläder, nya badrum, möbler .... Kanske genom att sälja och tjäna pengar på detsamma ... 

Något som de ALDRIG skulle tro om sig själva, då, på 70-talet. 

Tiderna förändras. Och vi med dem.

Med eller mot vår vilja.

Skådespelaren Hans Mosesson intervjuades i radio.

Han som var med i Nationalteatern en gång.

Nu spelar han med i ICAs reklam, som ICA-Stig .

Och är så förknippad med sin rollfigur i reklamfilmerna, att när han presenteras som gäst i På spåret, får han heta ICA-Stig istället för Hans Mosesson. 

När Fru Fundersam var liten

drömde hon om HONOM.

HAN som skulle komma ridande på en häst,

med flygande man och ta henne med.

Som i sagorna.

Så uppfostrades vi flickor.

Att VÄNTA på den som skulle rädda oss.

Vårt mål var att bli gifta.

Att bli fruar.

Och ändå skulle vi utbilda oss, så klart.

Vara duktiga.

Och vackra.

Och SNÄLLA. 

Men undergivna, så klart.

Inte besvärliga och bråkiga.

Vi skulle vara flexibla och smidiga.

Överseende med pojkarnas alla hyss.

Inte konstigt att man fick spader så småningom .... 

Ibland (ofta) är det ju så, att de som blir kriminella eller våldsamma, har haft det svårt i barndomen. Och på så vis kan man kanske förstå hur den dåliga starten gett svag självkänsla och av andra oönskat beteende.

Läste på Johanna Grafs blogg om hur hon blivit mobbad av Thorsten Flinck i skolan och därför inte kan tåla honom idag. Det har ju på många sätt gått bra för Thorsten Flinck, men långt ifrån bara bra. Att hon inte kan tycka synd om honom för hans dåliga barndom är väl förståeligt i och för sig, med tanke på att hon som liten känt sig hotad och kränkt.

Hon är väl inte mer än människa.

Men egentligen är frågan större!

Varför hjälper vi inte de barn som blir mobbare?

För de är ju också i behov av hjälp, liksom de mobbade.

Och varför tänker vi om barn i termer som "snälla och duktiga"

och "elaka och dåliga"?

Varför dömer vi människor redan som små?

För det är väl det vi gör när vi blundar för orättvisor?

Många har skrivit om nyhetsbevakning.

Men det hindrar inte mig från att också göra det.

För HUR väljs "nyheter" som rapporteras i media?

Vad är viktigt?

Och vad är civilkurage? 

Titta på det här teveinslaget och se hur diskussionen går. Vad i nyhetsflödet ska med i nyhetssändningen - Paris Hilton släpps ur fängelset, eller kriget i Irak.

Tevereportern Mika Brzezinski vägrade läsa upp nyheterna om att Paris Hiltons släppts från fängelset. Hon river sönder manuset framför kameran, medan männen intill henne protesterar. 

Läs bakgrunden till historien här i Aftonbladets artikel. 

... som konstnären Peter Adolf Hall (f. 1739 i Borås) målade av sin dotter.

Undrar vilken ung kvinna av idag, som skulle vilja att hennes pappa målade av henne med bröstvårtorna utploppade från klänningen? Fast å andra sidan vimlar det ju av kvinnor som gillar att vika ut sig.

En vacker tavla är det i alla fall.

Någon sa at män kör slut på sig genom arbetsuppgifter,

medan kvinnor kör slut på sig genom relationer.

Kan det stämma?