Fick tips om en bok som jag inte har läst: Tillsammans är man mindre ensam, av den franska författarinnan Anna Gavalda. Jag gillar titeln, men vet inget i övrigt. Ska låna den och se om den är rolig. Och när jag nu letade efter en recension på nätet fann jag en sida som jag inte sett förut: Labyrint - jag har lagt den i min länklista. Här är en recension på boken ifråga, om någon blev lika nyfiken som jag.

Gunilla Bergström heter författaren och konstnären som gör Alfons-böckerna. Hon tillhör de många kloka och underbara människor som har förmågan att gestalta verkligheten så att barn och vuxna känner igen sig och samtidigt får nya tankar kring livet. Det handlar om att förmedla svårigheter med humor och hopp. Och se att det finns lösningar ...

Så här skriver Gunilla Bergström om anledningen till att pappa Åberg för röka pipa i hennes barnböcker:

LEVE PAPPA ÅBERGS PIPA!
HELLRE EN RÖKANDE PAPPA
ÄN ETT PERFEKT FÖREDÖME!

Det är själva vitsen med mitt skrivande: att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont - och helst ändå kunna ha modet uppe.

Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n. Jag tycker det är härligt att presentera en människa med fel och brister. Varför skall alla vuxna vara perfekta i barnböcker, när vi inte är det i verkliga livet?!


Om du klickar här kan du få veta mer.

Alfons populärast på stadsbiblioteket
Man skulle kunna säga Japp!, men det är Näpp! som gäller på Stockholms stadsbibliotek. "Näpp! sa Alfons Åberg" var den boktitel som var populärast av alla barn- och ungdomstitlar på Stadsbiblioteket i fjol. På andra plats efter Alfons Åberg kom - Alfons Åberg. (Lånat text och bild från DN)

Vad ger vi våra barn?
Vad ger vi våra närmaste?
Vad lämnar vi efter oss en gång?

Här är de sista raderna i en av Kristina Lugns dikter i boken "Hej då, ha det så bra!":

Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
Men du ska få alla pengarna.

Lyssna på Kristina Lugn när hon läser hela dikten på Dn Kultur, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=570
under nr 24.

Läste en artikel om ORHAN PAMUK, "Konsten är allt", i DN.

"- För mycket gott samvete ger inte god konst i retur. De bra konstnärerna är de som inte lyssnar på vad samhället, staten, familjen vill."

Så säger vår senaste nobelpristagare i litteratur. Och jag tolkar det så, att om man hela tiden vänder kappan efter vinden, ger folk vad de vill ha, passar sig för all kritik, oroar sig för att inte bli hedrad ... då blir det man skriver alldeles urvattnat. Återigen handlar det om att LYSSNA INÅT.

Ur intervjun igen:
"Han betonar att en författares verk visst kan vara sprunget ur höga ideal, eftersom han/hon i sitt hjärta främst är en människa med samvete. Pamuks främsta drivkraft är dock inte moralisk, men väl att vara ensam i ett rum, se genom sin själ och försöka finna mänskligheten i det egna mörkret."

Var inne på Det självcentrerade objektet (Se blogglänk i min lista) och hittade en länk till en kvinna som jobbar med att skriva en bok. Intressant läsning för fler kanske? Här är länken till Bokbladet: http://www.bokbladet.org/index.htm

Idag läser Kristina Lugn en dikt av Werner Aspenström, på DN Kulturs webbteve. (Länk i min länklista) Här är den:

HACK

Ingenstans går det underligare till
än i världen.
Sällan jämn gång, sällan ostörd musik.
Hack.
Sällan vandring från klarhet till klarhet.
Ofta:
hackande tänder, flackande ögon
mellan horisont och backspegel.
När?
Här eller där?
Fackmännen misstog sig ofta.
Almanackan förutsade inte
alla förmörkelser.
Ofta gick solen ned
medan vi beundrade soluppgången.
Ofta började huset brinna
medan vi diskuterade försäkringen.
Såpbubblan sprack
på väg till de sju färgernas museum

De som tackades av
undgick sällan att nackas.
Hack.
Ingenstans går det underligare till
än i världen.
Sällan rosor och liljor från vaggan
till graven.
Kvinnorna föredrar sömntabletter,
männen skjuter sig.
- Men bortom statistiken,
en kväll i november,
under en gatlyktas snöande ljus
stannar en grå kappa och en svart rock.
Det är något som skall granskas,
något som måste avgöras
pupill mot pupill.
Därefter försvinner de,
tätt sammantryckta,
'den minsta mänskliga gruppen',
in i ett disigt samhälle
mellan smygande bilar
med halvljuset på.

Veckotidningarnas kärlek
har röda läppar,
men jorden är omgiven av en blå aura,
sa Gagarin.
/ur diktsamlingen Inre, 1969, av Werner Aspenström

Susanna Alakoski
vann Augustpriset i den skönlitterära klassen, för sin debutroman Svinalängorna
- en "helvetesvandring genom en vuxenvärld där fyllan och underläget regerar vardagen".

Grattis Susanna!!!!