När Fru Fundersam reste hem från södra Norrland i söndags, sken solen och från bussens fönster kunde hon skåda ut över en märklig trakt. En blandning av gammalt och nytt, glömska och hopp ...
Med huvudet fullt av upplevelser från helgen, tankar och synintryck från bussfönstret skrevs några anteckningar:


I skogsbrynet ser jag ett gammalt ladutak, på marken. En sned överbyggnad, utan huskropp. Den sista sucken från en svunnen tid. Taket som skulle skydda mot väder och vind, bevara fodret åt djuren, som skulle hålla oss vid liv över vintern. Nu ligger det och tar upp plats.
Som icke önskvärd bråte.

****

Såg Norrlands största galleria. Konsumtionstemplet. Livets mening och innehåll. Makten och härligheten. Stadens största attraktion.
Tidsandans pricken över i:et.

****

Solljus som strilar svagt mellan molnen. Några timmars välbehövligt hopp i gråmulet novembermörker.

****

Stolt stod den en gång, välkomnande som husets öppna famn. Varm och lockande. Nu har verandan blivit vedförråd. Och huset står och ruttnar.
Förvandlingsnummer i brist-tider.

****

Från bussfönstret ser jag gråbrun barmark. Gärdesgård. Hässja. Störar. Skog. Mossbelupna stenbumlingar.
Och så mitt i alltihopa, en handmålad skylt. Blått på vitt: PIZZERIA ENÅNGER ...
E4:an i Sverige, 2006.

****

Längtar efter kroppslighet. Den bleka solen står lågt och får mig att kisa. Rotvältor i tallskogen.

****

Sväljer sista klunken kaffe. Det är stillsamt i bussen.
På TV-rutan visas bilder från New York. Chauffören svänger av mot Söderhamns resecentrum. Vallningar övermannar mig. Lutar huvudet mot rutan.
Låter kylan krypa in via hårbottnen.

****

Positivt tänkande. Jag sa ja till allting, utom till mig själv.
Yes sir, I can boogie ...

****

Gråa moln med guldkanter. Vattenfyllda diken.
Och fler vallningar!
Vägbom vid skogsväg.

****

Hör någon prassla med godispapper och minns plötsligt att jag har chokladkola i väskan.

Fru Fundersam på bussresa.

Ibland hänger jag tvätten utomhus, trots att luften är för fuktig och vinden för stilla, för att kläderna ska torka. Så får jag plocka ned den, när det skymmer på eftermiddagen. Och bära in de fuktiga plaggen. Onödigt, kan tyckas.

Men tvätten doftar så gott av att ha hängt ute. Är inte det underligt?

... men, det har inte blivit av. Fick lov att ta det lugnt istället. Och "det gör ju ingenting om hundra år", som min mamma brukade trösta mig när jag var liten och missnöjd med något jag inte klarat.

Det där med FÖRVÄNTAN är lurigt. Om man planerar in att man ska KLARA AV det ena och det andra i förväg. Bättre att ta allt som det kommer.