Jag tror inte på de som säger att * de vet hur man uppfostrar barn på bästa sätt.* de alltid vet vad som är rätt.* de ser sitt eget barn som exempel på hur bra det går om man gör som de gjort ...Visst påverkas barn negativt av dålig social miljö, elaka eller oförstående föräldrar, brister av olika slag ....... men det är inte alltid hela sanningen!Dra aldrig slutsatsen att det är mammans eller pappans fel om ett barn eller en ung människa mår dåligt! Eller att det bara är tack vare mamman eller pappan att ett barn eller en ung människa mår bra.Livet och människan är mer komplicerat än så.När anorexi och bulimi började uppmärksammas på sjuttio- och åttiotalet, sa man att det berodde på att mamman inte varit tillräckligt bra.Innan man visste vad ADHD, damp och Asperger var, skyllde man barnens beteende på föräldrarnas dåliga uppfostran.Depression, border-line, mano-depressivitet ... det finns mängder av sjukdomar och sjukdomstillstånd som en människa kan drabbas av. Tillstånd av ångest,panikångest,tvångstankar, fobier ....Ibland utlöses tillstånden av saker som händer. Men ofta ligger sjukdomar latent. Och beror på ärftliga faktorer.Så det finns ingen anledning att slå sig för bröstet. Eller att banna sig själv för det man inte "klarat".Det viktiga är att vi ser människan. Och att vi hjälper, inte stjälper.Det kunde varit ditt barn som plötsligt fick ångest ...Och var går egentligen gränsen mellan normalt och onormalt?Här är en artikel om en mamma som länge kände skuld för att hennes dotter blev sjuk.Utdrag ur artikeln:"- Det är först de senaste åren som man börjat se att det finns andra orsaker till psykisk sjukdom än att föräldrarna gjort fel, ärftlighet till exempel. Skulden och skammen är ändå svåra att bli av med, attityderna finns kvar. Och som förälder är man känslig och tar lätt på sig skuld. Att se sitt eget barn lida och gå under, utan att man lyckas hindra det, är fruktansvärt. Man funderar över vad man kunde gjort annorlunda, även om man inte längre tror att sjukdomen är ens eget fel."

 

Manne

6 mars 2007 14:17

Ack så viktigt.
Att vara så säker i sin roll som förälder att man klarar att ha en distans till det och att inte ta på sig skuld och att inte lägga skuld.
En svår balansgång.

Men lyckas man med den så har man alla förutsättningar i världen att hantera de situationer som kommer upp.

Precis mitt i det där är vi nu.....utan att säga för mycket.

http://one2many.bloggagratis.se

 

Filifjonkan säger fundersamt

7 mars 2007 13:32

Var går gränsen mellan normalt och onormalt skrev du. Jag vill fylla på där med Vem bestämmer Vad som är normalt och onormalt?Det kan man fundera över också..

 

Tant Tagg

7 mars 2007 13:58

Ja, det här är viktigt!
Jag som arbetat 25 år med autism och varit med på dem tiden då man trodde att det var mammornas fel att barnen fick autism har sett vad deta ställer till med. Det kallades barndomspykos på den tiden och berodde på en tidig störning. men inte kunde vi bota autism med psykoterapi. Och tänks så fel det blev. Tänk så många föräldrar jag har träffat som har blivit så kvaddade av att blivit beskyllda för att varit orsaken till sina barns funktionshinder. Och att sedan försöka få yngre kollegor, som inte upplevt den tiden, att förstå att all den sorg och all den kränkning och all den skammen det innebar för de föräldrarna, fortfarande finns kvar deras relation till personal!
Psykiska sjukdommar, neuropsykiatriska tillstånd, anorexi, bulemi.....det är så lätt att skuldbelägga och ta på sig skuld. för även om alla vet idag, finns skamstämpeln kvar, precis som mamman uttrycker.
Den sårbarhet som finns hos många männsikor i kombination med vad vi upplever i livet kan aldrig få leda till skuld hos någon. sorg över det, javisst. Men skam...nej.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt.  Det får räcka så.   Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ...   Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till.  ...

Frun har nyss hälsat på små alldeles underbara kattungar. Och HUR ska det gå att motstå att ta sig an en av dem?  Det är nära nog otänkbart ...  ...