Kommer någon ihåg den här?

Örat

Jag har stoppat bomull uti
örat
för att
de bullrar så,
runt omkring i världen i ett
kör att
örat
får ont av de

Å därför har jag bomullstuss i
örat
för att
då hörs de ej
Man ska vara tyst å inte
störat,
örat
vill va ifred

Man säjer man har fått pekfingret
för att
köra't
i örat, om -
man vill ha de tyst å inte
höra't
för att
då blir de tyst

Men trumhinnan den e så väldigt
skör att
örat
går sönder, om
man kör hela pekfingret i
örat
gör att
de lätt går hål

Därför har jag bomull uti
örat
för att
den e så mjuk
Örat kan ju inte alls rå
för att
örat
e ömtåligt

Å därför har jag bomull uti
örat
för att
få lugn å ro
Denna lilla bomullsåtgärd
gör att
örat
mår jättebra

text: Robert Broberg

Plötsligt dök den här dängan upp i mitt inre. Googlade runt lite, och såg att det var många som trallade på samma låt:

En tös från Koskullskulle hon köpte sig en bulle

den dagen när hon skulle

ta flyget ner till Rom.

Den var av gammalt vete

och när hon skulle äte

så fastna bullhelvete i hennes stackars gom.

Där satt den sen i torrt och vått

och samlade saliv och spott

och om man fråga henne nåt

så fick man inget svar

Så slutet blev för denna mö

att hon fick allt för tidigt dö

så akta er för vetebröd

som legat några dar!

(Stefan Demert) 

Hörde denna fina sång, som är en dikt av Nils Ferlin, på Felicia idag.

Och den sjunger ju Fru Fundersam också då och då:

EN VALSMELODI
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor -
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
- Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har sålt mina visor till nöjets sestrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas - ack ja -
schajas - ack ja,
gott kan det vara att veta!
Skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol?
- Ack ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Här är ytterligare en favorit från ungdomen.

Lyssna på Turids Välkommehus här.

En eternell i varje stam

för att leda dig säkert fram

till ett Välkommehus

- ett litet ljus i natten.

Jag har dukat mat och vin,

med kristall och vitt porslin

på ett välkommebord.

Små ljusa ord, emot natten.

Men nu så har jag inget hus.

Av stearin är mitt enda ljus

och väggen av betong,

för det här är en sång ur staden.

Men nog har jag råd med bröd och te

och kan ju ändå sjunga och le

dig en välkommesång

varje gång - om du vill ha den.

Fast så munter är den väl ej,

dock en visa från mig till dig

av lite gryningsljus.

För skogsmorgon får väl vänta.

Men du är välkommen den dag

som vi kan lämna stenarnas stad,

för ett Välkommehus

- ett litet ljus, i en glänta.

Kom just på att nu, tretti år senare, är det ju det Fru Fundersam har gjort: Flyttat ut från stenarnas stad till välkommehuset ...

Jag lyssnade mycket på Monica Törnell när jag var tonåring.

Hon hade en liten låt som gick ungefär så här:

Och gisa vad det var i mörstbörst,

i mörske skuen.

Gisa vad det var i mörst!

En Alrik han gick ut på vejen,

i mörke skuen.

Och gisa vad det var i mörstbörst,

i mörske skuen.

Gisa vad det var i mörst!

En Alrik han gick bort sig på vejen,

i skuen.

En Alrik, på vejen, i skuen.

Joodu!

När mina barn var små satt vi ibland och tittade på teve tillsammans. Och bland barnprogrammen minns jag särskilt programmen om Joel:

Joelbitar.

Om den lille pojken med Downs syndrom.

Och det jag minns mest är sången i programmen.

(Den minns mina barn med och går ibland och sjunger på.)

Så här gick den:

Kommer du ihåg hur det var förra vintern?
Kommer du ihåg alla stjärnor och strutar?
Kommer du ihåg när vi var på ett jättekalas?
Kommer du ihåg hur det var förra sommar’n?
Kommer du ihåg hur du bada’ i havet?
Kommer du ihåg alla fiskar som simmade runt?

Här är ett klipp där man kan lyssna och se Joelbitar. 

Den här sången tyckte Fru Fundersam var rolig, när hon var en liten flicka. Frågan är om den är rumsren och pk idag:

Det sägs ju att man inte ska generalisera
och säga till exempel att Tyskland ej är bra.
Det ska man inte heller
i allmänhet jag tror,
men detta gäller inte om
det land där norrmän bor.

Norge, Norge, det är ett ruttet land.
Norrmän, norrmän, ett jävla rövarband.
Norrmän, norrmän, dom fiskar dålig torsk.
Så om du ser en slisk
och han stinker rutten fisk
är han utan tvivel norsk.

Ja, norrmän är förskräckliga,
så fula och så små.
Med slipsar som är äckliga
med norska blommor på.
Dom larvar sig och sjåpar sig
och joddlar och står i.
Man frågar sig när man dom ser,
hur korkad kan man bli?

Norge, Norge, det stiger aldrig frem.
Norge, Norge, med de tusen hjem.
Norge, Norge, du skamfläck på vår jord.
Känn det står en stank
ända ner till Doggers bank
från ditt norska smörgåsbord.

Man borde ge en riktig smäll
åt Norge som nation,
för att dom har så fula fjäll
och taskig folkpension.
Dom gör ju inga bilar
och cyklarna är kass
och deras ende store skald,
han heter Peter Dass.

Norge, Norge, är världens sämsta land.
Norrmän, norrmän, dom borde tas om hand.
Norrmän, norrmän, det folk som Herren gav
en hopplös håg och en panna som är låg
så att hatten ramlar av.

(Text av Hasse å Tage.

Inspelad av Helmer Bryd’s E.F.Q.)

För vi gjorde en måne av silver

och en underbar krona av guld

och ett drama med rytande lejon

och ett tåg för effektens skull.

De’ ä’ mera än låtsas och leka

för du kan vara alldeles viss

om att vanliga rosor är bleka

mot en handmålad rosenkuliss.

(Tove Jansson)