Tänker på vilken drivkraft jag har just nu i livet.

Förr var det nog:

• att göra rätt
• att prestera
  
• att synas (fåfänga)
  
• att vara god

Men vad driver mig nu?

Många drivs av:

• att tjäna pengar (habegär)
• att utöva makt
• att hushålla och spara
• att njuta
• att göra karriär
• att skapa/kreera
• att testa gränser
• att driva sig själv hårt ...

Men vad är det jag drivs av nu?

Jag kan inte riktigt tydligt känna vad det är.

Jag har lärt mig (tvingats lära mig) att släppa taget om karriärtankar, tävlande, fåfänga, utveckling ...

Men på ett sätt utvecklas jag mer av att ha släppt tankarna om framgång. Det är en utveckling att stanna upp och vara i sig själv, istället för att fladdra omkring på jakt efter livet. Att vara i livet. Att vara levande.

Kanske drivs jag numera av att blott och bart l e v a .

Pratade just med Herrns dotter (och min bonusdotter) om att spela olika roller i livet. Om att vara sann eller falsk. Om kärlek. Om vad man lär sig under resans gång ...

På vår förra bokcirkelträff, sa en av de kloka kvinnorna att varje människa bär en hel orkester inom sig. Men att ofta spelar vi bara på ett fåtal av instrumenten. Men det är ok att låta violinerna ljuda ibland, klarinetterna ibland, trummor, pukor, trumpeter ... Vi kan låta ALLA instrument låta, men vi behöver inte spela alla samtidigt. Så länge vi är vår egen dirigent. Det är en fin bild.

Jag och bonusdottern talade om detta. Att jaget rymmer så mycket. Och att man lär sig så mycket om sig själv hela tiden. Om man vågar ...

Det sägs att det är bra att kunna kliva utanför sig själv, och titta på sig själv och världen med andras ögon.

Och det är det.

Många gånger kan man man förstå situationer, konflikter, meningsutbyten bättre genom att för ett ögonblick sätta sig in i den andres situation. Hur tänker h*n? Vad kan h*n ha för argument och varför? Hur ser situationen ut i den andres perspektiv?

Det är bra att förstå att det går att se på tillvaron på olika sätt.

Men, det  är INTE bra för mig att STÄNDIGT tänka mig hur jag tror att andra uppfattar mig. Inte bara.

Det är också viktigt att tänka: Vad tycker jag? Och att ta det på allvar.

För det är ju precis lika mycket värt. 

Jag tror att det är en mänsklig känsla.

Att då och då bli osäker och rädd att någon ska genomskåda en och se att man inte är den man låtsas vara ...

Det finns ett inlägg av Sago där hon skriver så fint om klassresans oundvikliga följder. (Läs det gärna!) Om hur det känns att ta ett kliv ifrån det invanda, lämna det bakom sig och plötsligt befinna sig i en värld där man inte är riktigt hemmastadd och kanske inte känner igen sig.

Fru Fundersam har inte gjort en klassresa på så vis, men har ändå kastats in i nya miljöer med okända koder, där hon känt sig främmande och rädd och kanske därför ibland spelat sig själv, istället för att vara sig själv ...

Dög jag? När jag var liten och alltid ett år yngre än mina klaskamrater? När jag kedjerökande försökte se oberörd ut på discot, då jag inte blev uppbjuden. (Detta var i forntiden.) När jag som mycket ung, med bestämdhet hävdade att jag ville föda mitt barn och inte göra abort? När jag utbildade mig samtidigt som jag försökte vara småbarnsmamma? När jag "fuskade" mig in i yrken som jag inte utbildat mig i? När jag ofta flyttade och måste byta umgängeskretsar? När jag plötsligt var äldst på jobbet och inte lika "på" som de andra?

Livet är en resa i att ständigt söka efter självkänslan och den inre självsäkerheten. Att lära sig att acceptera och tycka om sig själv som den man är, utanför andras åsikter, omdömen och gällande trender.

Jag är ständigt ute på denna resa.

När Frun arbetade i fel bransch ...

med fel värderingar ...

och kände sig fel ...

hade hon en gång en fest för arbetskamraterna hemma hos sig.

Och plötsligt såg hon sina saker, sitt hem, sitt liv med deras ögon. Eller rättare sagt: vad hon trodde var deras ögon. Och hon skämdes.

Skämdes för sin gamla kökssoffa - den som hon egentligen älskade - och sina trasmattor - som hon hade lagt ut på golven med hela sitt romantiska jag. Skämdes för sin ålder, sina kläder, sina val ...

Nu ser jag att DET VACKRA och DET SANNA har överlevt. Och det är bara skönt att inte vara trendig, inte göra som andra tycker.

Jag är JAG. Med mina värderingar, min smak, mina drömmar.

Och det är MITT liv.

Jag duger bra som huvudperson i mitt eget liv.

Om faran med att bli för flexibel. För flexibel för andra, vill säga.

Den som alltid kan ändra sig, tänka nytt, ställa upp.

Snäll.

Pigg.

På. 

Till slut, när man har gjort allt och ändrat allt som går att ändra, finns inget kvar av en själv. Av kärnan. Av jaget.

Jo. jaget finns kvar. Men det är inkapslat.

Själen har gömts undan

och ligger fastfrusen i en vik och gråter.

Medan kroppen och hjärnan

spelar grandiosa föreställningar. 

För vem?

Och varför? 

Var inne hos Egoista för att läsa lite och hittade då detta test: Blue Pyramid. Det handlar om att svara på sex frågor och sedan få den perfekta boken föreslagen - boken som är som du. Det finns 64 olika svar som det kan bli, så chansen att alla som provar får samma bok är liten.

Här är "min" bok. Och följande text fick jag som svar:

You're Love in the Time of Cholera!
by Gabriel Garcia Marquez

Like Odysseus in a work of Homer, you demonstrate undying loyalty by sleeping with as many people as you possibly can. But in your heart you never give consent! This creates a strange quandary of what love really means to you. On the one hand, you've loved the same person your whole life, but on the other, your actions barely speak to this fact. Whatever you do, stick to bottled water. The other stuff could get you killed.

Hoppsan!

Det är väl klart att vi inte ska -

- acceptera allt. Men ändå ...

lära oss att VÅGA se allt.

Allt inom oss. Allt som vi förhåller oss till.

Våga ta emot allt och sedan välja.

Inte gömma oss bakom manér, invanda beteenden och livslögner.  Som att hela livet påstå att "jag bara ÄR sån, jag kan inte hjälpa det", istället för att våga pröva något nytt ... Något som vi i hemlighet drömmer om.

Linda på Alexandra skriver så klokt om detta. Jag tror att hon menar att vi kan ta oss igenom dimmorna, våga oss över hindren och nå ljuset och lyckan, om vi bara vill:

Precis som vi kan välja att leva på en plats på jorden där vi aldrig ser solen, kan vi välja att leva i känslostormar som döljer ljuset. Därmed inte sagt att det är lätt att ta sig igenom dimman eller ovädren. Men igenom måste man.