Jag läser just nu en massa böcker samtidigt. Barnböcker, romaner, hälsoböcker ... Och kan inte låta bli att låna mer på biblioteket, hela tiden. Igår handlade jag dessutom två romaner för sammanlagt 50 kronor. Obotlig lust!!!!

Började i alla fall läsa i Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu!" om hur låg självkänsla yttrar sig. (Gissa om man kan känna igen sig!) Hon skriver om vikten av att lära sig att bekräfta sig själv för att få en god självkänsla.

Precis som "själens dagbok" som jag skrev om tidigare, menar hon att man kan skriva dagbok varje kväll och sammanfatta hur man upplevt dagen: De första tre rubrikerna är just "Bra" "Tack" och "Hjälp".

Hon skriver att det är viktigt att formulera vad man är tacksam för att man har. Just för att vi också ska kunna bli nöjda med det vi får. Om det är riktigt eländigt och man inte kan komma på något alls att vara tacksam för, kan man ändå skriva: "Tack för att den här jävla dagen äntligen är över."

Jag antar att det handlar om att öva sig på att se positivt på livet och släppa självcentreringen lite.

Det där med hjälp, blir mer som en ritual: Hjälp mig att välja... Hjälp mig att acceptera att...Hjälp mig att orka kliva upp ...

Jag får läsa vidare och se hur hon menar.

Det är kul att fylla på med olika människors idéer om hur man kan se på livet och sig själv. Det går ständigt att lära sig något nytt.

Syftet är att stärka självkänslan och öka närvaron i livet samt öka förmågan till gränssättning.

Uppgiften är att reflektera över dagen genom att skriva tre saker under vardera rubrik:
En peppande dagbok kan man föra, genom att varje kväll fylla i meningarna nedan.

Det här gjorde jag bra idag:
Jag är tacksam över:
Jag behöver hjälp med att:

Jag gör ett försök.

Det här gjorde jag bra idag: Jag mediterade och fick ned mig själv till ett behagligt plan. Jag städade bort negativa tankar, jag gick ut och gick tillsammans med min man, sjöng och joggade lite. Det gjorde mig upprymd (men också trött - så jag vilade en stund efteråt). Jag tänkte på att visa kärlek och på så vis fick jag mycket tillbaka och kände mig nöjd, hela dagen.

Jag är tacksam över: att jag vet att jag alltid gungar mig upp i himlen efter att ha varit nere i djupen och trampat vatten. Jag vet att livet är upp och ner och inte konstant ... Det gör att jag alltid har en smula hopp inom mig och aldrig ger upp, hur mörkt det än kan tyckas. Jag är glad för min livserfarenhet ... och tacksam för att jag lever ett så rikt och bra liv.

Jag behöver hjälp med att: lära mig att inte haka upp mig på självförebråelser.

Läste hos Tant Brun om att skriva själens dagbok. Det verkar vara en bra metod. Jag ska försöka senare idag.

Nu är det dags för luft och rörelse!

Å, så intressant det är att sitta och läsa. Om andras upplevelser av olika sätt att ta kontakt med sitt inre. Läste just ett inlägg av sonjaunplugged: Förlåtelse
Hon skriver att dansen förlöste kontakten med "ett inre barn". Jag har också läst vad Linda skriver på bloggen Alexandra, om hur hon kämpat mot sjukdomen och insett att allt hänger ihop på något sätt

Tack alla bloggare som skriver och delar med sig av alla upplevelser och insikter!

Det finns så mycket inom oss som vi inte har koll på. Nu vill jag börja leta ännu mer efter fler sidor inom mig!!!!

Men jag vet också att ingenting kommer om man KÄMPAR för hårt för att hitta. Det handlar om att SLÄPPA och våga se det som är där.

Alexandra skriver i en kommentar på ett tidigare inlägg:
Man behöver inte trycka på bara släppa fram.

Likadant sa en man som jag träffade häromdagen. "Du behöver inte leta inom dig efter bilder att skriva om. Skriv så dyker bilderna upp."

Jag märker att jag verkar vilja ha kontroll innan jag släpper ... Jag vill in och styra - t o m över kaos.
Hahaha! Typiskt mig.

Segt som tusan att komma in på Fru Fundersam-bloggen idag. Som om det vore för trångt härinne. Kanske för många tankar som bråkar här (:-) Eller står det en vaktmästare utanför dörren, som inte vill låsa upp och släppa in all kraft som vill in och bryta sig loss?

Jag är lycklig över att kunna och våga utveckla mig. Jag känner att jag lever. Jag känner att jag vill och är på väg att komma mer och mer i fas med mig själv.

Jag är glad över allt gensvar jag får. Bland vänner, familj och bloggvänner. Det är något magiskt som händer, när man släpper lite på kontrollen.

Ett Ronjas vilda vårskrik ...

Hur vågar man släppa fram sin starka, vilda sida?
Hur kan man låta det oborstade, okonstlade, orecenserade, ocensurerade, oprövade, ogenomtänkta, okontrollerade inom sig komma ut?

Hur ska jag hitta det som är mitt sanna jag?

Har tidigare känt att jag består av så mycket antingen - eller.

Antingen är jag:
*PÅ eller AV
*FLAMSIG eller ALLVARLIG
*ENGAGERAD eller LIKGILTIG
*KÄNSLOSAM eller RATIONELL
*MILD eller VILD
*KROPP eller HUVUD ...

Jag har känt att jag inte hittar förmågan att vara både - och. Jag har känt att jag saknar fungerande broar / ledningar / vägar mellan de båda hjärnhalvorna. Jag har känt att jag väljer och STÄNGER, istället för att välja något, men fortfarande vara öppen för att kunna GUNGA mellan nya val.

Jag vet att jag vill utveckla mig till att kunna vara både-och. Jag vill bli ÖPPEN utan att vara OSKYDDAD. Jag vill vara öppen utan att vara rädd.

Att känna att jag kan gunga utan att vara rädd för att ramla. Att ge mig själv tillgång till luften. Att kunna vara rörlig.
Att släppa det hårda taget, utan att tappa balansen.