Mina egna drömmar (nattdrömmar) som jag antecknade för tio år sedan,

är numera så enkla att tyda. Underbart detaljerade och i efterhand kan jag se att de bär på övertydliga budskap. Men då, var de gåtfulla ...

Jag har uppenbarligen insett ett och annat.

Tror att självinsikt är vägen till hälsa och lycka. 

Jobbar på det. 

"De är elektriska, som känt"

En hattifnatt blir jag ibland, av minskningen av medicinen

- med elektriska vågor i hårbottnen, inne i hjärnan och med sprattlande muskler som rycker i kroppen ... 

Men jag iakttar, utan att bli rädd.

Förresten är jag HELT såld på SHIATSU-massagen!

Men min SHIATSU-givare säger att jag inte ska ta fler behandlingar just nu, utan vänta ett par veckor. Hon menar att min kropp är så otroligt mottaglig för behandlingarna och att jag innan jag fortsätter, måste ta reda på vad som händer i mig nu.

Och jag tänker att jag är Muminmamman, Mumintrollet, Filifjonkan,

Misan, Snusmumriken, Muminpappan, Lilla My och alla de andra också!!!!

Hey!

Jag lever.

Jag vågar. 

Medan marken är frusen, flödar det inom mig

Jag är på väg. Jag flödar fram

Jag är i flödet

Och jag ÄR - det är det viktiga

Inte HUR jag är,

utan ATT jag är

Framträdande som jag

Att jag är JAG. Tydlig

Och i flödet 

Flödande, framflödande, framfödande ...

Jag ser mig

Jag märker att jag lätt blir överentusiastisk ...

och sedan lika lätt besviken.

Fortfarande.

Fast kanske inte lika omedvetet som förr, utan

jag ser och reflekterar under tiden.

Det är den lättantändliga sidan i mig,

den som gjorde att jag körde racer rakt in i väggen.

Jag VILL så mycket!!!

Så, när jag varit "avtrubbad" av mediciner

och "balanserat" mig lite, har impulserna till

att skapa stordåd inte poppat upp.

Men nu känner jag igen mina gamla mönster och undrar

hur jag ska hantera min IVER och min LUST att

FÖRÄNDRA, SKAPA, ÅSTADKOMMA ... 

Antingen kommer jag på tidernas idé och blir multinöjd av att få hålla på med den, utveckla och skapa, eller så ... 

Jag hittade den här lappen på ett kylskåp:

Jag är fullt ansvarig för mina

• tankar
• känslor
• behov
• handlingar

Jag är helt och fullt ansvarig för mitt liv.

Jag är ansvarig för avsikten med min kommunikation.

Jag är aldrig ansvarig för den andra människans reaktioner.

Jag kan bara ta ansvar för hur jag hanterar hur den andra människan reagerar.

Det där med att ansvara för sina känslor ... handlar mycket om att acceptera att de finns . Att känslorna också är jag, tänker jag.

Det säger sig självt, en bra historia ska ju ta ut

svängarna med långa, djärva steg.

Välja riktning.

Inte vela hit och dit med försiktiga små sidostepp ...

Fru Fundersam skriver här sin historia, aningen redigerad ...

Alla steg och fall omkull, redovisas minsann inte.

Nu jävlar blir det bara bättre.

Jag har sådana känslosensationer i mig om natten.

Och jag drömmer så mycket.

Senaste tiden är det ofta om farliga, annorlunda världar, som finns utanför min dörr. Som om jag ska kliva ut i något nytt? Förmodligen har det att göra med att jag minskar på medicinen, för att så småningom pröva om jag kan vara utan. (Jag tar fortfarande en rejäl dos varje morhgon, men jag tänker sakta trappa ner.)

Och jag drömmer om förgiftningar. Om tonåren ... Och undrar åter vad det var jag var med om egentligen. Men jag ger mig ingen tid att analysera och återuppleva drömmarna just nu, som jag ibland brukat göra. Känner att jag inte har ork till det  för tillfället. Men jag är ändå full av hopp och tillit. Det är som om pusslet i mitt inre är på väg att lösas ...

Shiatsu-massagen startar också förändringar i mig. Min kropp är väldigt mottaglig för massagen. Jag tänker att mina "hårda" minnen sitter lagrade i alla mina muskler, nerver, meridianer ... som knutar och stopp, vilka sakta håller på att lösas. Blodet strilar genom de hårda fälten. Snart ska jag mjukna och släppa mitt elände. Jag behöver inte försvara mig längre för hot som inte finns.

Jag FÅR vara jag. Jag FÅR mjukna.

Det är svårt att skilja på kropp och huvud numera.

Och kropp och själ. Så som jag tidigare tänkte.

Jag känner mig verkligen mer och mer som ett enda jag.

Och spänningarna sitter för övrigt inte bara i kroppen,

utan lika mycket i huvudet. Och i den stora huden som omsluter

allt som är jag.

Allt hänger ihop.

Jag känner mig vänlig idag. 

Förra året, denna dag

skrev jag:

Att lyssna på andra är lärorikt.

Att lyssna till sig själv är nödvändigt.

/Fru Fundersam

Har jag nu lärt mig?
 

 - I alla fall vet jag vad jag vill:

Jag vill LYSSNA till det jag säger

djupt här inuti mitt bröst.

Svagt, men

ändå fullt hörbart ...