Bra

- jag har gjort en hel del saker idag, som jag föresatt mig

- jag har gjort en hel del annat också, som jag ville spontant

- jag har inte tagit ut mig

- jag har hållit mig på gott humör 

Tack

- tack för att jag bor så bra

- tack för att jag har en fin man och en fin familj och fina vänner

- tack för att jag är fin

- tack för att jag får vara med om så mycket 

Hjälp

- hjälp mig att vara nöjd med den jag är, oavsett vad jag gör eller inte gör

- hjälp mig att vara nöjd med mig själv, även när jag är trött

- hjälp mig att sköta om mig, så att jag mår så bra som det går

bra-tack-hjälp
Bra
- jag har gått undan för mig själv, när jag behövt
- jag har deltagit på det sätt jag önskat

- jag har haft roligt

Tack
- tack för att jag lever

- tack för att jag kan glädjas och glädja andra
- tack för att jag kan vila och utvecklas i denna sjukskrivningspaus i mitt liv

Hjälp
- hjälp mig att ta det lugnt och fint under hemresan imorgon
- hjälp mig att vara nöjd med mig själv, även när jag inte orkar allt
- hjälp mig att sköta om mig, så att jag får energi till det jag vill

Att prata med moster

och mamma och pappa,

kan verkligen vara givande.

Om gamla tider.

Om allt som de minns.

Och det kan vara svårt att tänka sig

att familjen har den bakgrund som den har.

Att ena släktgrenen för några generationer sedan, satt och groggade på en veranda i en ståtlig sommarvilla byggd av pengarna från en träpatron. Att de satt där i godan ro, och såg röken från staden, när hela Sundsvall brann ned. (1888).

Och mamma och moster berättar om sin barndom i samma sommarvilla, när de tillsammans med syskon och kusiner, varje namnsdag hela somrarna klädde ut sig i gamla 1880-talskläder: bahytter, krås, sidenklänningar, randiga kostymer .... Och sotade sina ögonbryn med eldad kork ...

Hur de skjutsade varandra i den gamla 1800-talsbarnvagnen nerför den gräsbevuxna vägen. Hur det ställdes till med bröllop ute i sommarvillan, med vackert porslin och silverbestick,  lyktor i träden och krattade grusgångar ...

Och nu är ingenting kvar av den forna "glansen". Alla är vi vanliga medelklass-medelsvenssons och har svårt att förstå hur släktingarna förr varit "överklass/uppkomlingar". 

Att jag har denna historia?

Också. 

Hur har det präglat mig??? 

(Bilden lånad från savannen.com) 

Fortfarande.

Blir inte befriad från de inre rösterna.

De som talar om att jag inte duger.

Och de som talar om allt jag måste och borde.

De som ställer kraven. 

Fastän jag vet att det går att tänka annorlunda:

(Vem säger det?

Hur vet du det?

Kan du bevisa att det är så?

Finns det en lag som säger att du måste?

Nej.

Kan du tänka annorlunda?

Ja ... )

Jag har lärt mig, jag förstår,

jag är en klok och stark kvinna,

jag är vuxen nu och inget barn,

jag tillåter mig själv egentligen, men ...

Ja? Men vadå?

När känner man sig fullständigt befriad från den inre kritiken. Eller åtminstone stadig nog att inte gå in i den inre kritikerns "sanningar".

Frun har för tunn hud.

Både utåt - mot andras kritik och inåt - mot sin egen kritik.

Man skulle vara en elefant! 

Jag ser i andra bloggar att att det går att använda bra-tack-hjälp som ett mantra. Att ständigt jobba med sig själv, att sammanfatta dagen i denna enkla men så välgörande process. Försöker också:

Bra
- jag är en BRA person
- jag har tagit mig samman
- jag är tillitsfull

- jag vill gott

- jag håller mina drömmar vid liv

Tack
- tack för att jag är jag
- tack för att jag kan älska
- tack för att jag vågar säga ja och nej

- tack för att jag lever

Hjälp
- hjälp mig att vara fokuserad på min dröm
- hjälp mig att ha tålamod

- hjälp mig att släppa allt vad rädsla och dåligt samveteheter

Orientering

- har aldrig varit Fruns starka sida.

Kör dessutom vilse med bilen rätt så ofta.

Kan gå åt rakt motsatt håll ut från en butik, än vad jag ämnat mig ...

Och att orientera sig i sin egen existens

- har varit de senaste årens lilla utmaning.

Det som förr var en självklar sanning,

har blivit oräkneliga frågetecken.

Så begär inte att jag ska hitta rätt!

Det enda jag kan lova är att jag letar ... 

Ruth skriver på sin blogg att hon vill att vi ska visa våra ansikten i presentationen.

Och jag tycker att det är en tjusning i att slippa det.

I alla cv:n, på alla jobb, i alla andra sammanhang har man ju som vana att visa upp sig från sin bästa sida. Med foto och allt ...

Kanske vill man slippa visa sitt ansikte - här.

Det handlar nog egentligen inte om rädsla eller feghet,

utan om att prova att finnas till trots att man inte syns med utsidan.  

I alla fall för mig.

Så jag fortsätter med att vara Fru Fundersam här.

Gömmer mig i hennes gestalt.

Hon är väl fin???? 

Har blivit utmanad av Vita. Och antar utmaningen:

(*) Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor.

(*) I slutet av inlägget skriver du 8 personer.

• Älskar att bli lurad till skratt.
• Jag har tidigare alltid funderat alldeles för mycket vad andra ska tycka och tänka om mig, men numera lär jag mig att känna efter vad jag själv tycker och tänker och vill.
• Tycker att det är spännande med livsberättelser och gillar därför intressanta bloggar, böcker och pjäser.
• Jag är gift för andra gången, har fyra barn, två bonusbarn och fyra barnbarn.
• Gillar allt som har med min lust att göra, men klarar inte plikten lika bra längre.
• Jag bor på landet, för första gången i mitt liv.
• Har en tretti år gammal dröm, som jag äntligen försöker få att gå i uppfyllelse.
• Njuter av romantik, dramatik och stora känslor.

Nu utmanar jag i min tur: Anna-Lys, Avataria, malve, Manne, Maskrosblomman, Tant Tagg, Sagolikt,GIS-mormor

NYFIKEN är jag på vad ni kommer att svara ...