Vad är det som gör, att man alltid känner sig skyldig, när polisen kommer? I alla fall gör Fru Fundersam det. Som i eftermiddag när det var dags att visa upp körkortet och blåsa för nykterhetstest. Nog var frun nykter - givetvis!!! - men ändå darrade hon en smula på rösten, när hon skulle tala med den unge polismannen.

Vad kommer det sig av? Man borde ju istället känna sig trygg, när polisen dyker upp.

Att vara nöjd, är det över huvud taget eftersträvansvärt? För om man sitter nöjd, kanske man inte vill förändra någonting och då är kanske allt slut?

Det finns som vanligt många sätt att tänka på och tolka ord och påståenden. Nöjd är väl för de flesta oftast något bra, men det skulle också kunna vara ett uppgivet tillstånd ... Men allra mest uppgiven är den person som säger att den är missnöjd och inte kan göra något åt det. Till den personen önskar jag STYRKA att förändra situationen!!!

Här är resultatet från min förra omröstning:

Är du nöjd med ditt liv?
Ja svarade 52.9 %
Nej svarade 11.8 %
Jag är inte nöjd med livet hittills, men jag jobbar på att bli det, sa 11.8 %
Jag är missnöjd och det finns inget jag kan göra för att det ska bli bättre, svarade 5.9 %
Jag är varken nöjd eller missnöjd jag bara är, svarade 17.6 %


Totalt har 17 personer röstat.

Livet består ju av både glädje och sorg. Och det är inte alltid vi värderar glädje och sorg lika mycket. Vi kanske inte tillåter sorgen att finnas. Men det gör den!

Sorgen kan vara efter en förlorad relation, en anhörigs död, en vän som rest, en "livsuppgift" eller "roll" som man förlorat, en sjukdom som dykt upp, en flytt man tvingats göra, ett arbete man måst lämna ...

Fru Fundersam börjar alltmer att förstå att inte vara rädd för sorgen. I mitt förra inlägg om sorg, berättade ulm så fint i en kommentar om att möta sorgen.
http://frufundersam.bloggagratis.se/2006/12/05/47999-hur-trostar-man-den-som-sorjer/

La Familia rekommenderade alla läsare att passa på och njuta av tiden före jul. Dra ut på njutandet och inte spara det till julafton. Klok man! Jag har rotat fram yngsta dotterns julkrubba, med lille "mask-Jesus" i valnötsskalet och kan inte annat än le åt alla underbara ungars alster.

Jag tog bilen i regnet till bibblan. Och hämtade en beställd bok och lånade ytterligare en. Det finns alltid inspiration att hämta på biblioteket. Efter middagen blev det i alla fall en pepparkaksdeg som ska stå till sig i kylskåpet till imorgon.

Kryddorna doftar jul i Fru Fundersamhuset.

I ett program på P1 - Trygghetens pris
Filosofiska rummet 3 december 1700, repris 8 december 2103
- diskuterade man huruvida vi håller på att bli trygghetsnarkomaner. Om "samhället" skrämmer upp oss för alla farligheter. Om vi till slut blir så rädda för alla risker, så att vi inte vågar fatta egna beslut och knappt vågar leva längre. Att vi är så överbeskyddade och överkontrollerade och att vi själva gör allt för att försöka kontrollera varje detalj.

Fru Fundersam undrar: Ska man ha stenkoll? Kan man vaccinera sig trygg? Vad är trygghet?

Kanske är det att vara trygg, att kunna acceptera att faror finns, men inte bli panikslagen för allt. Och för att kunna vara trygg måste man ha handlinhgsutrymme. Det måste finnas förutsättningar för att få handla, delta, bestämma, få och ge kärlek ...

Vad är trygghet för dig? Ska man sträva efter trygghet? Vad tycker du?

Misstänker att det bor en liten mus inne i en vägg ... Fru Fundersam är varken rädd för spindlar eller getingar eller hundar eller älgar.

Men ....

Är inte rädslan för att "ha fel" - göra fel, säga fel - vår värsta fiende? Att vi överhuvud taget tänker i de termerna som rätt och fel. Vem säger att det finns fel? Kan man inte bara prata om erfarenheter?


Istället för att tycka att det var pinsamt att jag gjorde fel, skulle man ju kunna tycka:

Jaha. Det där var en erfarenhet.

Och sedan kan man ju välja vilken slutsats man kan dra av erfarenheten:

* Framöver ska jag undvika sådana situationer
* Det här ska jag träna på
* Jag kanske kan göra på ett annat sätt

Det behöver inte betyda katastrof!