Slow down, you move too fast, you've got to make the morning last
Just kickin' down the cobble-stones, lookin' for fun and feelin' groovy

Feeling groovy

Hello lamp-post, what's cha knowin', I've come to watch your flowers growin'
Ain't cha got no rhymes for me, do-it-do-do-do, feelin' groovy

Feeling groovy

I've got no deeds to do, no promises to keep
I'm dappled and drowsy and ready to sleep
Let the morning time drop all its petals on me

Life I love you, all is groovy

(Simon and Garfunkel)

Jag tycker
... att det spännande att blogga.

För i och med att jag skriver, blir jag tydligare. På gott och ont. Men mest på gott. Jag ser ju mina suddigheter och luddigheter och operfektheter och kan välja vad jag vill göra åt detta. Acceptera eller ändra.

Skriver jag "utan skyddsnät" (som jag läste på en annan blogg)?

Berättar jag allt? Hur mycket kan man utläsa mellan raderna? Vill jag att mina läsare ska läsa mellan raderna?

Frågor som bloggare ställer sig. Jag tänker, att jag skriver ungefär så mycket som jag kan prata med vem som helst om. (Nästan vem som helst.) Alltså, jag försöker att inte skriva sådant som skadar mig själv eller någon annan.

Men alla har ju olika gränser. Det är svårt att veta hur läsare till ett inlägg uppfattar texten. Och det kan vi ju aldrig styra heller.

Verkligheten fullbordas i mötet.
Alla olika verkligheter ...

Såg Fredrik Lindströms program på teve ikväll som bland annat handlade om sorg, krisgrupper och död. Har tänkt på det många gånger, att vid tillfällen då många dör, bildas krisgrupper för att de anhöriga och närstående ska få bearbeta sin sorg. Men vid tillfällen då en person dör, finns oftast ingen hjälp att få. Trots att sorgen kan vara lika svår för de nära.

Jag tror att sorgen skulle legaliseras mer. Så att vi genom att prata om sorg, kunde bearbeta den och inte kapsla in den. Men det här har jag nog skrivit om förut ...

Jag tycker om när människor som jag möter (irl eller här på bloggen) också vågar visa sin litenhet och sårbarhet ibland. Det väcker en ömhet inuti mig. Men skulle någon bara vara sårbar - ständigt - blir det too much. Det jag menar är att jag tycker om att man vågar glänta lite på locket ...

Som vanligt handlar det om något slags pendelrörelse. Mellan allvar och skämt. Mellan sårbarhet och styrka. Mellan glädje och sorg. Mellan ge och ta.

Hela natten har stormen rasat. Jag har legat i mörkret och hört dunsar av grenar som fallit, takpannor som lossnat, luftmassor som dånat ... Som att sitta mitt i en orkester, när alla låter sina instrument ljuda samtidigt, alldeles ostämt och orytmiskt ...

Strömmen hade försvunnit, det var svart. Och inom mig var det någon som ville spänna alla mina strängar, så att kroppen vred sig i nya märkliga lägen. Jag blundade och skärpte mina övriga sinnen. Lyssnade till kakafonin och såg bilder av en bebis inom mig.

Natten blev orolig. Jag låg vaken i perioder, med extrafilten över täcket. Inbillade mig att in iskall vind strök över kinden. Såg mig själv som barn, sitta i en snödriva.

Min nya mobil väckte mig med larmet klockan nio. Jag förberedde mig på en dag utan dator, musik och vatten. Jo, när elen går, slutar även vattenpumpen att fungera härute på landet. Tänkte att jag skulle ta vara på dagen och finna något nytt ...

Eldade i spisen. Drack en skvätt citronvatten som turligt nog stod i det strömlösa kylskåpet. Funderade över hur jag skulle klara mig utan kaffe hela dagen ... och hur skulle jag klara toalettbesöken? Hämta vatten från ån i en hink, för att kunna spola ...

Gick ut till vedboden och fyllde vedkorgen. Såg på vägen tillbaka att fler bräder lossnat från taket. Några hade fallit över den stora klätterrosen. Men nu sken solen och vinden hade mojnat. Allt var stilla och idylliskt. Och när jag vände mig mot Fru Fundersamhuset upptäckte jag att det lyste därinne från en elektrisk lampa.

Så nu hade strömmen kopplats på igen. Allt var som vanligt.

Att få krypa ner i sängen igen ...
Vila skönt, efter en lugn och god dag -
det är lycka.

Vara nöjd med att ha läst i julklappsböckerna i kakelugnsvärmen. Att det blev en promenad (i mörker visserligen - men åtminstone utomhus) med luften som tuggade till lite i örsnibbarna. Att grannens lilla minsta kom och tomtade en stund ...
Och belåten med att det fanns goda rester att värma och äta framför dvd-filmen, och kola och choklad kvar att snaska på. En liten whisky och en stund att sticka på en koftärm. Tvätt att stoppa i tvättmaskinen och disk att plocka ur diskmaskinen ...

Och LUGN och RO i stugan igen.

God natt med er alla!
Dröm söta drömmar.

Ondska är förvrängd rädsla, skriver Alexandra i en kommentar på ett inlägg tidigare: http://frufundersam.bloggagratis.se/2006/12/18/53251-ar-den-svarta-katten-ond/

Jag funderar vidare på detta.
Visst kan man förstå onda handlingar som ett eko av en rädd människa. Det kan säkert synas tydligt ibland om man tittar efter. Men ibland ligger rädslan så djupt under lager av maktbegär och girighet, att den kan vara svår att finna. Kanske att personen som utför de onda handlingarna inte ens är i kontakt med sin rädsla utan har förvandlat den till annat. Kanske att han/hon till och med förklätt den i termer av godhet - som för att intala sig att han/hon har rätt att göra de onda handlingarna.

Men ingen föds ond.
Så vi har alla ett ansvar för att ta hand om barnen och se till att de får hjälp med sina rädslor. Hjälp att hantera sina reaktioner på världen utanför dem själva.

Och det svåraste av allt, är väl att se det lilla barnet i varje vuxen människa. Inte för att ursäkta egna och andras onda handlingar, men för att förstå hur de har uppkommit. Och för att sedan bygga från andra hållet - bekräfta det goda, men fördöma det onda. Hjälpa människor att känna trygghet och tillit i samhället.

Får en känsla av att det alltid handlar om "bristande resurser" hos föräldrar, på dagis, i vården, i skolan, på jobbet, i kommunalbudgeten, i statsrådens kunskapsbank, hos polisen, i fångvården ...

Ojojojoj. Frågan blir plötsligt megastor.