Nog har jag gnällt en del,

på den här bloggen ...

Och ibland tänker jag att jag borde verkligen sluta,

med såna trista vanor. Rent av lägga ner hela bloggen helt.

För sååå intressanta funderingar hinner jag inte med

att plita ner numera.

Här är så fullt upp med allt annat IRL.

Men nu måste jag få gnälla och gny lite igen!

Hallå!!!!

Hantverkare ...

... hur kul på en skala?

Ingen nyhet kanske,

att många av dem beter sig som Mäster Skräddare:

" ... om lördag ..." skulle rocken bli färdig ....

Och när lördagen kom så hade inte rocken blitt färdig. Och det hade inte blitt en rock heller, utan ett par byxor ... Och när skulle dåbyxorna bli färdiga, Mäsetr Skräddare?

" ... om lördag ..."

Ja, ni minns kanske. Av alla löften blev det inget kvar.

Så känns det med vår rörmokare nu.

I slutet av veckan ...

nästa vecka ...

Hinner inte, men ... 

i början av nästa ....

på onsdag ...

Och så kom han imorse. TORSDAG.

När det redan är dagen för den första julgästen! Och inte nog med det. Sedan han monterat kranen i handfatet (!!!), går han. "Ska hämta lite grejer" .... och kommer inte tillbaka förrän på kvällen!!!! Drar några ledningar, monterar duschen .... men hinner inte göra klart toaletten.

Så nu måste han komma imorgon OCKSÅ!!!!

Gnääääääääääälllllllllllll!!!!!

Gnyyyyyyyyyy.

(När ska jag kunna städa detta ställe??) 

Tack så mycket, Mäster Rörmokare. Adjö så mycket. 

Fru Fundersams trötthetstårar, efter nattens svåra drömmar, 

har nu äntligen slutat trilla över kinderna.

Kanhända kan det bli en bra dag idag också ....

Efter regn kommer  ....

Himlen är klar. Det har blivit kallare och solen lyser utanför

det lilla fönstret. Slipper den grå tyngden idag. Jag vaknade

med Herrn, men låg och vilade. Kunde slappna av. Tänkte

mig att jag målade mig invändigt med avslappning.

Det fungerade.

Spänningarna släppte och det blev fritt flöde för blodet att

passera ut i alla kärl … Jag kunde somna om och drömde

befriande. Om att jag återvände till ett rum där jag en gång

arbetat. (En blandning av två arbetsplatser i verkligheten.) Kontorslandskap. Ingen var där, utom jag. Jag gick runt och

tittade. Började möblera om på den plats jag suttit. Såg att

det skulle vara skönt att vända stolen åt ett annat håll. I

fönstren fanns dammiga växter, som stått bortglömda. Både

i vaser och krukor. Och jag såg att det hade kommit massor av

nya skott och långa stänglar på växterna. Det hade t o m börjat växa fruktträd i långa grenar, som blommade i vackert vitt …

Vid golvet, längst in i hörnet, hade jag hängt gamla stickade

sockar på tork. De var alldeles fuktiga och jag såg att någon

annan hängt sina träningssockar intill. Och när jag tittade närmare

efter såg jag att salla sockar hängde på rör under en kran. Jag förstod

att städpersonalen fyllde sina hinkar här och att det var därför

sockorna aldrig torkade …

På mitt enorma skrivbord, ändrade jag om, så att skärmen och tangentbordet kom på bättre avstånd från mig. Jag förstod plötsligt

hur det skulle vara.

Inser att bilden med de bortglömda växterna, som fortfarande lever

och till och med blommar, är en bild som jag förut drömt om, många

gånger. Det är en hoppfull bild. Jag har kunskapen. Jag har förmågan.

Jag kan börja, när jag vill, att njuta av blommorna och kanske också

sköta dem. Bry mig om att SE vad som finns, vad jag har. Använda

mig av mina gåvor. Ta vara på mina talanger. Ska minnas detta med avslappningsövningar – att MÅLA sig skön invändigt.

Nu ska jag inte snacka med dig mer ikväll .. ;-)

Måste vila.

Sova lite ... 

Ha en skön fredag kväll! 

Idag tänker jag se om det går att få något

bra gjort här i huset.

Jobbarbyxorna (färginstänkta)

har dragits på .... 

Hejhå, hejhå .... 

Hemma hos Frun, finns ingen julstämning ännu.

Ingen julskyltning heller, så långt ögat når. 

(Så har vi ingen kommers här heller.

Inga gallerior, inga gågator ...)

Men stämningar finns här.

Idag är Frun i en lagomt grå, men skimrande stämning.

Snart börjar det glittra .... 

Tror att jag ser något ...

Herrn och Fru Fundersam träffades på "äldre" dagar - i 30+åldern.

Med varsitt tidigare äktenskap med tillhörande familj och liv i bagaget.

Och när den stora passionen flammade upp för snart 20 år sedan, fanns INGA säger INGA hinder svåra nog att forceras. Så vi flyttade ihop. Tog med oss några barn var och bildade styvfamilj. Och månade så mycket vi bara kunde om oss, kärleken, barnen hos oss och de andra barnen som bodde kvar hos sina andra föräldrar.Och det restes med SJ, buss och flyg kors och tvärs på helgerna. Och vi gav järnet.

Så klart att kärleken övervinner allt.

Så klart!!!!!

Och barnen växte upp. Och allt "gick bra". Och arbetssituationen för oss hårdnade med åren. Högre tempo. Ladda om. Ladda om på nytt ...

Och så ... small Herrn. Först. I s k utbrändhet.

Och sedan ... Fru Fundersam.

Nu arbetar Herrn (inte fullt tid, men dock).

Och Frun är på väg ur sin långa femårspaus i livet ....

Men.

Det jag ser är: att vår trötthet har ett samband med vårt förhållande.

Vi älskar varandra. Fortfarande och mycket.

Men vi orkar inte längre bekräfta varandra i allt.

Vår bekräftakapacitet har ätits opp under alla år av  peppning

 till varandra och våra barn.

Och våra vänner.

Och våra släktingar.

Och våra arbetskamrater ...

Så nu är förhållandet skört, så tillvida att det inte blommar av sig självt.

Vi måste tänka på att vattna. Vi måste påminna varandra att gödsla och rensa. Och vi är båda lite tilltufsade med en och annan knäckt gren ...

Men vi älskar varandra.

Det gör vi.

Innerligt.

Som tur är.

... jag erkänner:

Det är kläm-käck-varning på Fru Fundersam nu.

Hon är präktigare än någonsin.

En riktig pretto-präkto!

- Jag trivs bra med det, säger Fru Fundersam, och bjuder med ett leende på fler moralkakor.