Den rackarns Blogga Gratis krånglar för mig idag!

Jag får vänta i evigheter på att sidorna ska poppa opp.

Hur ska man då hinna läsa och kommentera????

En känsla som dyker upp i drömmarna.

"Vad ska andra tycka?"

"Vad har jag nu ställt till med?"

Men det är inte bra att skämmas och känna skam

bara för att man inte gör alla till lags alltid.

Tända stearinljus och soffmys.

Herrn har somnat på Fruns axel.

Nu får vi nog gå och lägga oss.

God natt! 

Min far har fått en liten hjärnskada i våras.

Och nu pratar och agerar på han ett annat sätt än tidigare.

Ibland känns det som om han är en liten pojke och ibland

för han djupa samtal av intressant slag.

Han har också blivit lite sentimental. 

Och han är så fantastiskt snäll!

Idag hittade han inte ett uttryck, utan hittade på ett eget: 

De hade nog "sina böcklingar i fickan". 

Vemod och melankoli,

läser jag om på många bloggar idag.

Det är väl omställningen till hösten,

som gör oss sådana.

Sorgsna, längtande, tomma.

Herrn och jag har just tagit en promenad efter ösregnet och tittat på vattendroppar som glittrade av de låga solstrålarna i träden.

Vi har tänt i kakelugnen, så en skön värme sprider sig snart i Fru Fundersamhuset. 

Och Frun har poppat popcorn och ska sätta sig framför teven med Herrn.

Och kaffe ska det också bli.

Och snart: Upp till kamp!

Få se om inte modet vinner över vemodet snart ändå .. 

Jag skrev en liten text, för ett tag sedan, till en bild jag tagit på en fjäril.

Och jag visste inte då vad fjärilen hette.

Här är texten & bilden i repris:

Även en fjäril

... som i sig är tunn och lätt

och kan färdas i luften,

kan ibland landa tungt och inte vilja lyfta.

Bara ligga där platt på marken.

Stilla.

Utanför tid och rum.

Slippa ansträngningen att vara i rörelse.

Och sedan fick jag veta här, av Gilla, att fjärilen heter Sorgmantel.

Och då stämmer texten alldeles på pricken till Fru Fundersams sätt att sörja sin tunga sorg ... som också kan vara vacker.

Märkligt.

Jag tror att vi präglas av det landskap vi bor i.

Fru Fundersam bor numera i ett land där det är platt,

långt från havet. Här breder vidsträckta åkrar ut sig

och över marken drar fågelsträck,

mot en överväldigande himmelskupol.

Ett land där vindarna får fart,

en dag som denna.

Men också där ljuset når fram.

Ett land som ligger öppet.

Ibland åker Fru Fundersam söderut

till en ö med platt och öppet landskap,

vidsträckt alvarsmark, rikt fågelliv och en hög himmel.

Med utsikt mot havet.

Där är ljuset det vackraste och färgerna så tydliga.

Men, ändå.

Det händer att jag längtar norrut.

Till silhuetten av de blånande bergen.

Till ängsmarkerna, gläntorna i de djupa skogarna,

de porlande bäckarna. forsande älvarna och slingrande åarna.

Till barndomstrakterna med de höga björkarna.

Där havets vågor når klipporna, men också de trygga vikarna

med sandstränder och lupiner.

Där vintrarna fortfarande är vita.

Som t ex Tant Tagg gör nu.

Längtar efter katt.

Lyssna här!

Visst, då Tant Tagg!

Visst är det så det känns ...