När jag skriver om att jag ska ta på mig jobbarbyxorna ...

Inte blir det så mycket gjort.

Bara lite ...

Iakttar mig själv, men hetsar inte upp mig. Försöker praktisera det österländska tänkandet. Att se vad som försiggår - mina beteenden, mönster, känslor, tankar - för att låta det stillna. Ingen mår ju bra av för mycket berg-och-dal-bane-åkande, även om det kan vara spännande i början. Skönare då att vila i gungan.

Tar fram den gamla metaforen som jag fått av en mycket klok man:

Att tänka sig att man KAN gunga - lite eller mycket - fram och tillbaka. Utan att fastna i ytterligheterna och utan att ramla av. För gungställningen ÄR förankrad i jorden. Medan gungan tar en till rörelsen och himlen.

Det ÄR inte farligt.

Jag ANDAS in himlen.

Jag ÄTER jorden.

Jag FÅR mina gåvor som jag behöver.

Jag lär mig att värna om min helhet ...

Eftersläntrarna ...

Frun får resemail ...

Hela tiden.

Erbjudanden om att boka resor ...

Här är en bild som dök upp idag:

Tycker att bilden är rolig.

När Frun var i Skottland med Herrn en gång i tidernas begynnelse, så reflekterade vi just över hur de gröna kullarna såg ut som stjärtar ...

Tydligen fler som gjort. 

Frun sov under täcke + en tjock härlig yllefilt och

drömde MYCKET mer än vanligt ...

Drömmer man annorlunda när man är varm? 

Jag läste hos Avataria om den sagobild som etsat sig fast i hennes minne. Hon skrev också om varför och hur hon ser på sig själv som barn och som vuxen. När jag ska tänka på vilken sagobild jag tyckte om, så blir det denna:

Solägget. Och ska jag analysera ... så blir det väl .... att jag var nyfiken, romantisk och förundrad över mycket som barn. Men samtidigt snäll, "uppfostrad" och "rättrådig" (som Elsa Beskow också ville att barn skulle vara ...) 

Om jag ska tänka på vilken saga som jag blev mest nervös inför, så var det Kejsarens nya kläder. Undrar om det var för att jag var rädd att göra bort mig, inte klara av att vara duktig och att ha makt? Att jag skulle synas och genomskådas?

Och på frågan vilken sagofigur jag identifierade mig med, blir svaret Snövit. (Flickan var så vit som snö, så röd som blod och hade hår så svart som ebenholz, och därför fick hon namnet Snövit.) Och varför det, undrar jag? Kanske för att jag hela tiden som barn, fick höra att jag var söt. Och att jag ständigt hade dåligt samvete för alla andra som inte var så söta och hade det så bra som jag ... ? Och att jag var duktig (och städade åt dvärgarna). Och att jag längtade efter en prins - kärlek - som skulle befria mig från sömnen i kistan ...(?)

Tja?

Så kan man tänka om sagor och varför och hur de påverkat oss. 

Så mycket post (reklam mest) det hinner dimpa ner,

när man är borta några dagar! Och en tjock bunt dagstidningar!!

Numera har vi bara en dagstidning, men ändå!

Frun har läst elva nr av lokalblaskan på raken.

Bläddrat och tittat så att armen och ögeonen värker.

Men läst en del också förstås.

Fastnade för en artikel om att ta tillbaka sin förlorade självkänsla.

Det handlade om att se alla delar -positiva och negativa självbildsdelar - av det vi uppfattar som "jag". Och att "lägga ut dem" på golvet framför sig,

allt - även tänkandet och känslorna.

Och sedan sitta kvar alldeles tom på sin stol.

Därefter plockar man upp de delar som man vill ska ingå i jaget.

De andra bilderna behöver man inte ta tillbaka in i sig.

Undrar om det kan fungera ... 

För att få kontakt med sina inre bilder, krävs det att man är avslappnad, läser Frun i tidningen. Man måste ställa in sig på en viss våglängd.

Vissa människor har lätt att komma i kontakt med sina inre bilder.

Frun har svårt att i vaket tillstånd komma dem nära.

Som om huvudet är fullt av ord och analyser och formuleringar istället.

Som om det finns en inre rullgardin som genast dras för, när Frun försöker finna bilderna.

Varför denna censur?

Varför tillåts inte förbindelsen med det inre??? 

I vanliga fall är det bara Frun som sover till långt fram på dan,

men imorse var Herrn också trött och sussade gott intill ...

Vi var så sena att vi missade Klingan och Felicia.

Men härlig frukost blev det i alla fall.

Och sedan målade Frun sina skafferihyllor ljust blågrå. 

I radion ljöd rapport från Finnkampen och Frun, som inte är det

minsta intresserad av sport i media, blev nostalgisk och lite

sentimental. En saknad vällde upp, efter en tid då det fanns en svärfar

(Fruns 1:a svärfar) som satt i sin gillestuga och tittade på sport-teve ...

Tankar och känslor sköjer över en utan logik och kronologi.

Hyllorna blev förresten fina!