Nu har frun "renoverat". Dvs målat hatthyllan med linoljefärg. En liten, liten detalj som tar oändlig tid för en långsam fru ....Nu snurrar det av lukten som fyllt stugan. Må ta en tur utomhus, för att rensa luftvägarna.

Se! Snart sänker sig skymningenFru Fundersam må fundera - senare. Och nu agera ...Fram med målarpytsarna. Ja, dags att renovera!Ses senare!

Fru Fundersam tror att musik i sig är utvecklande för barn. Rytmer, melodislingor, ljudbilder ...

Men även texterna har sin betydelse. Dels ordlekandet, verser och ramsor, men också innehållet i vistexterna formar de små liven ...

"Musik ska byggas utav glädje!"

Ofta hör man att människor födda på 1950-talet kommit i kläm. Och då ger man sig så klart ut på farlig is, eftersom det handlar om grova generaliseringar ...

Men visst: 40-talisterna är ju så många och i kraft av sin mängd, så dominerande. Så vi som kommit efter denna dominerande skara, har snällt fått agera "småsyskon" och "småkusiner". Våra egna försök till uppror, har varit små pustar i förhållande till den "politiskt medvetna" generationen före oss. De som var "stora" 1968 och "slogs på barrikaderna".

Det var de som visste bäst och hördes mest.

Vi som var födda i slutet av 50-talet, har inte riktigt varit med om den typen av "häftig" tonårstid. Vi fick istället först bli drillade i småskolans "goda uppfostran" och sedan vara försökskaniner i "fri uppfostran" på högstadiet. Med nya pedagogiska (?) grepp, där läraren knappt behövdes och mängdlära och inlärningsstudio med hörlurar. Sedan har vi fått vänta på vår tur i karriärsstegen, när vi sökt jobb. Vi har fått börja på botten och lära oss normerna av de äldre. Och snart kom 60-talisterna - 40-talisternas barn - som också var många och kanske tuffare än oss 50-talister. De visste kanske sitt värde bättre och kunde förmodligen slå sig fram snabbare ... (Eller?)

Det är intressant att försöka se vilken tidsanda som format de olika generationerna. Framgångstänkandet började ju på allvar på 50-talet. All utveckling är framåtskridande ...

Apropå musik som formar, hörde Fru Fundersam idag ett intressant program på P1 - Vetenskapsradion, som handlade om musik för barn på 1900-talet. Nog må vi ha formats av de visor vi fick höra.

Från den tidigaste barndomen minns jag vagt Grodan boll (Thomas Funck) och Krakel Spektakel (Lennart Hellsing) men kanske mest Gullan Bornemark med sina barn, som gav ut skivor med "uppfostrande" texter: Sudda, sudda .... och Alice Babs med Titti, som sjöng små käcka låtar. (Av någon anledning tilltalade det den lilla flickan (Unga fröken Fundersam.) Sångerna var ofta en hyllning till det duktiga och snälla barnet. Och sedan späddes det på med psalmsång till tramporgel på lågstadiets morgonsamlingar ...

På 70-talet blev det helt andra texter i sångerna för barn - då handlade det mer om texter ur barnets eget perspektiv och att man är bra som man är. Barbro Lindgrens och Jojje Wadenius "Goda, Goda" t ex. Eller James Hollingworths och Carin Ljungmans "Älgarna demonstrerar" - som tar med barnen ut i större perspektiv ... Men då var Fru Fundersam redan tonåring och lyssnade mer på pop och rock ... och försökte så småningom snappa upp och förstå de äldres progmusik med dess värderingar.

När kvällen övergår i natt, tystnar musiken, lampor släcks och alla datorer kopplas ned. Snart råder tystnadens underbara läte. Så skönt att vila i lugnet. Så gott att släppa alla tankar och låta dem flyga.
Imorgon tar de åter fart.



Se hur naturen - träd, blommor och gräs - växer i tystnad; se stjärnorna, månen och solen, hur de rör sig i tystnad...vi behöver tysnad för att få möjlighet att röra själar.
/Mother Teresa of Calcutta (1910-1997)

När Fru Fundersam reste hem från södra Norrland i söndags, sken solen och från bussens fönster kunde hon skåda ut över en märklig trakt. En blandning av gammalt och nytt, glömska och hopp ...
Med huvudet fullt av upplevelser från helgen, tankar och synintryck från bussfönstret skrevs några anteckningar:


I skogsbrynet ser jag ett gammalt ladutak, på marken. En sned överbyggnad, utan huskropp. Den sista sucken från en svunnen tid. Taket som skulle skydda mot väder och vind, bevara fodret åt djuren, som skulle hålla oss vid liv över vintern. Nu ligger det och tar upp plats.
Som icke önskvärd bråte.

****

Såg Norrlands största galleria. Konsumtionstemplet. Livets mening och innehåll. Makten och härligheten. Stadens största attraktion.
Tidsandans pricken över i:et.

****

Solljus som strilar svagt mellan molnen. Några timmars välbehövligt hopp i gråmulet novembermörker.

****

Stolt stod den en gång, välkomnande som husets öppna famn. Varm och lockande. Nu har verandan blivit vedförråd. Och huset står och ruttnar.
Förvandlingsnummer i brist-tider.

****

Från bussfönstret ser jag gråbrun barmark. Gärdesgård. Hässja. Störar. Skog. Mossbelupna stenbumlingar.
Och så mitt i alltihopa, en handmålad skylt. Blått på vitt: PIZZERIA ENÅNGER ...
E4:an i Sverige, 2006.

****

Längtar efter kroppslighet. Den bleka solen står lågt och får mig att kisa. Rotvältor i tallskogen.

****

Sväljer sista klunken kaffe. Det är stillsamt i bussen.
På TV-rutan visas bilder från New York. Chauffören svänger av mot Söderhamns resecentrum. Vallningar övermannar mig. Lutar huvudet mot rutan.
Låter kylan krypa in via hårbottnen.

****

Positivt tänkande. Jag sa ja till allting, utom till mig själv.
Yes sir, I can boogie ...

****

Gråa moln med guldkanter. Vattenfyllda diken.
Och fler vallningar!
Vägbom vid skogsväg.

****

Hör någon prassla med godispapper och minns plötsligt att jag har chokladkola i väskan.

Fru Fundersam på bussresa.

Ibland hänger jag tvätten utomhus, trots att luften är för fuktig och vinden för stilla, för att kläderna ska torka. Så får jag plocka ned den, när det skymmer på eftermiddagen. Och bära in de fuktiga plaggen. Onödigt, kan tyckas.

Men tvätten doftar så gott av att ha hängt ute. Är inte det underligt?

... men, det har inte blivit av. Fick lov att ta det lugnt istället. Och "det gör ju ingenting om hundra år", som min mamma brukade trösta mig när jag var liten och missnöjd med något jag inte klarat.

Det där med FÖRVÄNTAN är lurigt. Om man planerar in att man ska KLARA AV det ena och det andra i förväg. Bättre att ta allt som det kommer.