Man kan ju komma överens om att INTE ge varandra julklappar. Inget konstigt med det. Men sedan kanske någon ger i alla fall ....
Då får de väl göra det då!
Inget man kan göra nåt åt.
Varför slösa sin energi på ilska och upprördhet. Det är väl bara som det är.

Läser i en artikel i SvD, några råd om hur man kan göra:

"Ni har kommit överens om att slopa julklapparna. Men din bror rebellen går och handlar.
Råd: Respektera hans val och håll dig med gott samvete till överenskommelsen.

Ni har kommit överens om en låg julklappsbudget men svärfar köper ändå påkostat.
Råd: Ta emot gåvan utan att känna tacksamhetsskuld.

Barnen önskar sig dyra julklappar men du har ont om pengar.
Råd: Avstå modigt från att köpa över din budget. Förklara det för barnen. Bli inte martyr.

Faster Agata är alltid missnöjd och fäller elaka kommentarer.
Råd: Uteslut ingen ur gåvogemenskapen. Inled en dialog och säg att du tycker att det är svårt att köpa hennes julklappar.

Du får en gräslig julklapp som inte platsar
i ditt hem.
Råd: Ta emot den och upplev givarens glädje. Det är lätt att gå förbi Myrorna vid senare tillfälle."

Här är hela artikeln:
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14283804.asp

Fru Fundersam funderar inte mer på det. Det blir som det blir!!!

Vi har alla våra "o-rationella" behov: religiösa, andliga, mystiska, kosmiska ... eller kanske till och med skrocktänkande???

I dessa juletider kan man komma att diskutera religionens roll och innehåll. Först kanske man pratar om godhetens budskap i alla religioner. Men ofta går diskussionen snabbt in på att religionen står för så mycket ont i världen och att det därför skulle vara bäst att avskaffa den och bara hålla sig till vetenskapen. Idag hävdar många också att en sann humanist måste vara ateist. Men, varför skulle allt vara så "enkelt", undrar Fru Fundersam. Ondska finns med säkerhet kvar, inom oss alla, oavsett om man försöker avskaffa religionen eller vetenskapen.

Vill gärna hålla dörrar öppna för alla att tro som de vill och behöver. Frun försöker vara humanist i den meningen att acceptera att det finns lika många sanningar som människor. Och att behoven kan se olika ut.



Men däremot kan man alltid välja att fördöma och ta avstånd från ondskan.

Funderar över vad som händer när en person tappar balansen.
När man tappar balansen får det konsekvenser för jämvikten. Vågor sprids på relationshavet.

Ett fall ger eko hos andra. Andra börjar också gunga, allt hamnar i gungning. Somliga tar avstånd, andra står pall. Några drar och kämpar och alla deras sätt påverkar den som först föll, som i sin tur agerar på nya sätt – med kamp, flykt eller spela död. Kan bli frågande, ursäktande, bedjande … känna sig övergiven, överbliven, irriterad, ledsen, fri, glad, tacksam …

Som om världen är ett enda stort dominospel eller ett urverk. En enda stor levande organism där varje liten cell har sin uppgift för det stora hela.
Där varje störning ger utslag.

Jag lever mitt i livet, mitt i allt pågående liv och allt jag gör lämnar spår och avtryck.

Men jag kan inte mer än flyta med och försöka: kanske inte att parera allt, utan att bara vara i allt.
Vi må var och en finna en egen plattform.
Men också finna gemensamma plattformar tillsammans med andra.

Det räcker inte att stå ensam på sin ö.