När Fru Fundersams bror var en liten gosse, bråkade han med grannens flicka, varpå hennes mamma undrade varför."Alla människor är lite snälla och lite dumma" svarade då min bror och log mot tanten. Och det hade han ju rätt i.Nu önskar Fru Fundersam God natt till alla snälla och dumma!

Som alltid, måste allt arbete börja hos oss själva.

Vi må titta in i vårt inre.
Jag får helt enkelt börja tycka om mig, och stifta fred med mig själv, och handla så att det känns bra inombords.

Tänk om man kunde bli en alltigenom god och klok och vänlig människa! Och tänk om vi alla ville bli det! Och tänk om vi bara kunde vara så som vi ville ....

Här är en text jag nyss läste, som får mig att fundera i godhetens banor:
Dalai Lama förkroppsligar ett perspektiv som ofta kommer bort i vårt praktiska och utåtriktade samhälle. Inte sedan Mahatma Gandhi har det funnits en folkledare med en så djup insikt om vad fred betyder.

Fred skapas inte bara genom att bekämpa och förhindra fysiskt våld. Fredsarbete har också en inre dimension. Vi kan aldrig få fred i den yttre världen så länge vi försummar den inre och så länge vi inte stiftar fred med oss själva, säger Dalai Lama. Världsfred måste växa fram ur inre frid. Det finns ett samband i vad som sker i världen, i det kaos av terror, våld och död som härskar i vår yttre tillvaro och människans inre tankar och känslor.

Kanske har vi nått den vändpunkt när detta samband kan bli medvetet, inte bara hos en handfull individer utan i samhället i stort. Vad skulle det innebära? Tanken svindlar. För, som Dalai Lama påpekar: Vapnen kan inte agera av sig själva. För att de skall kunna orsaka skada måste ju människor använda dem.

Vi skulle inte längre puckla på varandra, handgripligen eller med ord och åthävor, när vi blir arga, utan dra oss tillbaka i avskildhet för att ta itu med vreden på ett inre plan och spåra dess rot i vårt eget sinne.

Dalai Lamas inre fredsarbete främjar även omsorg om, och respekt för, naturen.Tillvarons stora kretslopp av födelse och död, som Dalai Lama talar om, är modellen för alla ekologiska kretslopp. Och alla kretslopp, även människan, har ett centrum av stillhet. Det gäller bara att hitta det. Inre ro och lyhördhet hjälper oss att komma i balans, inte bara med oss själva och andra människor, utan också med naturen.

Men är inte det här bara drömmar? Kan människan verkligen så till den grad stöpa om sig själv? Dalai Lama hävdar bestämt att det inte bara är möjligt, det är vår uppgift som människor att ta itu med det arbetet. Det är nästa steg i vår utveckling.

Ur Tidningen Sökaren (nr 5, 1996, sid 9, ur en broschyr från föreningen "Det Andra") http://paranormal.se/topic/dalai_lama.html

(Bilden lånad från http://www.bio.nu/film/?id=100902)

Jag har nyss sett en dansk film som heter Adams äpplen. Vi fick den som dvd i julklapp. Så här står det om filmen på bio.nu:

Adams äpplen
Filmen är en komisk religiös fabel om tro och kampen mellan gott och ont. En historia som hämtat inspiration från Bibeln. Adam, en nynazist, döms till samhällstjänst och prästen Ivan ska försöka få honom bort från det kriminella livet. Adam gillar inte situationen men accepterar uppdraget att under sin samhällstjänst baka en äppelkaka med äpplena från kyrkans stora äppelträ.

Filmen har utsetts till Danmarks Oscarbidrag inför(galan 2006....)

Det var en ytterst intressant upplevelse att se denna film, som verkar vara byggd utifrån frågan "vad skulle hända om man inte kunde beröras av ondska, utan bara bemötte ondskan med godhet? Ungefär som "Vänd andra kinden till!" Jag blir inte klok på vad jag ser och hur prästen resonerar. Han verkar helt befriad från rädsla och intill närapå dumhet övertygad om godhetens makt över ondskan. Medan nynazisten tycks helt befriad från empati och förståelse för godhet. Men vartefter filmen fortsätter utvecklas personerna, i många sagolika svängar och den svarta humorns frågor ger ett slags svar ini mig. Det är en härlig och ovanlig film!

Alexandra skriver också på sin blogg om ondska och rädsla.
"Att ondska är förnekad rädsla som hör ihop med olika minnen. Man separerar sig från sig själv (och därigenom andra) genom att separera sig från smärtan som finns i rädslan. Och man lägger över smärtan till andra människor. För om man tog ansvar för smärtan skulle det leda till att man var tvungen att titta på den förträngda rädslan. Det kan bli nästan oöverstigligt smärtsamt." http://alexandra.bloggagratis.se/2006/12/26/56182-sa/

Det är en evigt intressant diskussion detta med ondska och godhet. Hur kan godheten vinna över ondskan? Eller är det tvärtom? Och hur ska vi orka se ondskan i ögonen?

"Vi känner alla en, låt mig tillfoga kuslig, fascination för våld. Lusten till våld är vår skuggsida, och vågar vi inte konfrontera den tar den överhanden. Men vågar vi se vår skugga i ansiktet får vi makt över den." /Allan Guggenbühl
(I SvDs nätupplagas artikel, Inre frid - väg till fred?, 3 juni 2003)

Vänner, släktingar, gamla grannar ...
Julkorten blir många.
Ibland kan man höra att "det blir ju bara att man byter kort och inget annat. Vad är det för mening med det?"

Men så känns det inte för Fru Fundersam. Det är roligt med hälsningar. På telefon, med e-post, i bloggen, per post och sådana hälsningar som följer med människor som mött någon som tänkt på en.

Allra roligast med besök och möten, men det kan man ju inte orka med alltid. Just nu är herrn i huset en stackars tomtegubbe som har snuva dessutom. Så idag fick vi lämna återbud till en hel familj som skulle komma på middag.

Vänner finns i alla fall. Överallt. Både här och där. Det är skönt att känna! Och livet blir betydligt enklare om man själv är en vän!

Lycka är att ha sinnesfrid, och det får man av kärlek och medkänsla (Dalai Lama)

Idag ringer det i telefonen. Gång på gång.
Vi söker nå några av dem, som vi inte har träffat.
Och andra hör av sig till oss.
Skönt att stämma av hur julen varit och hur vi alla mår.
Några mår inte så bra.
Ibland kan ett samtal lindra.
- muntra upp eller skänka stöd.
Ibland räcker det med att påminna om att man finns kvar för varandra. Även nu.
När det just är jul.