malve

6 september 2007 09:00

Det man säger och kräver av sej själv skulle man ju oftast aldrig säga till någon annan...

Fru Fundersam håller med

6 september 2007 09:27

Nej, verkligen inte. Med andra är man ju mer förstående. I alla fall fungerar jag så.

Ruth

6 september 2007 10:09

Lilla vännen, vad du kämpar med ditt innre jag. Alla duger, dom som kritiserar behöver någon som får dom att bli snällare i sitt sätt att vara mot andra människor, mera ödmjuk. Dessa personer ger dig ett dårligt självförtroende och det bådar inte bra för dig. Riktiga problem ligger inte så långt borta. Kanske söka hjälp för att stärka dig själv. Ta inte illa upp. Är man inte stärk i sitt psyke så är det lätt att knäckas och svårare att bygga upp igen. Som jag förut har skrivit så *alla kan inte allt, men alla kan något* kräv inte mera av dig själv en vad du förmår.. Stäng öronen för dumma kommentarer från andra. Plocka fram självkritiken endast när det är befogat !

Manne

6 september 2007 10:45

Märkligt att man alltid gräver en grop så snabbt åt sig själv, så vid och så djup.

Jag är grävexpert, men börjar bli bättre på att hoppa över gropen, jag är inte alltid där, och krav på sig själv kommer det nog alltid att finnas i någon mån.

Styrkan är spröd och det gäller att hitta balansen lagom för att orka driva sig själv, utan att skrapa upp nya sår.

Lycka till med dagen Frun!

maria

6 september 2007 15:34

Jag fungerar nog oxå så som Fru Fundersam... Men jag tänker att om man kunde applicera lite av det överseendet man har med andra, plocka ner sig ifrån sin piedestal... För på ett sätt ser man sig själv som något som är bättre än andra genom att vara så mot sig själv... Om det nu går att förstå vad min luddiga hjärna vill med detta just nu....

Hannele

6 september 2007 17:26

Lagom tunn ska den vara..

Fru Fundersam

6 september 2007 23:39

Ruth, vad bra att du påminde mig ... När du skriver att jag kämpar, så kommer jag att tänka på den stödjande boken som jag läste för ett tag sedan: Sluta kämpa - börja leva! av Sanna Ehdin. Den ska jag titta i igen!!! :-)
Maria, jag förstår hur du menar. Men man ska heller inte förminska sig själv.
Och Manne, jag ska börja hoppa jag med! Längdhopp eller tresteg ;-)
Hannele, visst är det så.

liv

8 september 2007 21:28

Åååh, vad jag känner igen mig. Det är INTE lätt. Jag är dock övertygad om att medvetenheten om "problemet" är ett bra steg i rätt riktning. Smärtsamt och jobbigt, men på sikt bra. Skickar en kram och uppmuntran till fortsatt arbete med dig själv.