Vi startade bokcirkeln igen, efter sommaren.

Till ikväll hade vi läst

av Eva Ström.

En liten vacker bok om en svår händelse. Claire väljer att begå självmord och boken cirklar kring funderingar hur det kom sig att hon valde detta svåra. Claire - flickan som tycktes ha allt.

Språket är poetiskt. Eva Ström formulerar sig i ord som känns nya. Men det är inte en roman i vanlig bemärkelse, med klar logik och förklaringar. Den är skriven som scener efter varandra. Och frågor kring vad det var som hände och varför. Claire tycks oåtkomlig. Ingen kommer henne nära och hon är själv inte delaktig i livet runt omkring. Hon är fångad i en bild av en lycklig flicka som har allt. Hon ser inte längre någon mening i något. Hon har inte längre någon vilja eller kontakt med sitt jag. Hon är ett ensambarn i familjen Säwe. Och hennes förmodade depression skildras av den allvetande författaren.

Men också andra ensambarn: den avundsjuka Nina, Linda Bell och Carl Magnus Irfelt. Och mammorna. Och papporna. Och alla tycks de vara ensamvarelser ...

Vad är då budskapet i boken?

Är det just det, att vi går ensamma? Eller att ingen någonsin kan veta hur en annan människa mår inuti? Eller att frågor aldrig har sina givna svar?

Boken gav oss många tankar och när kvällen slutade, hade stämningen bytts från djupaste sorg till sprudlande glädje. Kanske var det det som var bokens syfte - att förlösa oss? 

Här är en recension av boken från DN:s Leif Zern.

1. Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

2. Jag längtar till Italien, där palmerna de stå
så doftande och höga med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer med många stjärnor små.

3. Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.
Jag ser i mina drömmer
de silvervita strömmar
med tusende gondoler uppå den klara flod.

4. Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter
beglänst att stjärnans glitter,
en späd italienska med röst så ljus och len.

5. Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner bak Vesuvius'es rand.

 (Birger Sjöberg)

... inte skulle jag då testamentera dem till ett djur.

Men det gjorde hotelldrottningen Leone Helmsley.

(Trots att det finns så många människor som skulle behöva

pengarna bättre.)

Visst är det behjärtansvärt att vilja sörja för sitt husdjur.

Men hallå!  12 miljoner dollar!

Läs mer här. 

(Bilden lånad från savannen.com) 

Fortfarande.

Blir inte befriad från de inre rösterna.

De som talar om att jag inte duger.

Och de som talar om allt jag måste och borde.

De som ställer kraven. 

Fastän jag vet att det går att tänka annorlunda:

(Vem säger det?

Hur vet du det?

Kan du bevisa att det är så?

Finns det en lag som säger att du måste?

Nej.

Kan du tänka annorlunda?

Ja ... )

Jag har lärt mig, jag förstår,

jag är en klok och stark kvinna,

jag är vuxen nu och inget barn,

jag tillåter mig själv egentligen, men ...

Ja? Men vadå?

När känner man sig fullständigt befriad från den inre kritiken. Eller åtminstone stadig nog att inte gå in i den inre kritikerns "sanningar".

Frun har för tunn hud.

Både utåt - mot andras kritik och inåt - mot sin egen kritik.

Man skulle vara en elefant! 

Ibland tappar jag lusten att blogga.

Hittar ingen inspiration.

Det blir som ett tjatigt samtal som går på tomgång.

Det kan handla om prestationskrav, men det kan

också bero på ren uttråkning.

Men så kommer några kommentarer och plötsligt

finns där lite av samtalet - det som ger inspiration

och lust igen och för en in i verkligheten ...