Till min k. syster, som jag en gång hade

Jag minns inte längre hur den lät,

din röst, när du skrattade, sjöng och grät

Jag minns bara ögonens

sprakande glans, när ditt

hjärta slog fritt och

du log i din dans

Och jag minns hur din blick

blev en bottenlös brunn

när ett ord hamnat fel,

när din hud var för tunn

Och ingen kunde  dig helt förstå

Den vackraste vännen, så gåtfull ändå

Med din rasande längtan 

ditt mod och din skräck

rann din kärlek fram,

som en porlande bäck

Så klar och så kall

och jag såg dig frysa,

på sommarhet backe

i solen. Men ...

... jag minns inte längre hur den lät,

din röst, när du skrattade, sjöng och grät.

/Fru Fundersam

Det ena ger det andra ...

Ibland dyker det upp gamla kontakter,

som har något fint att erbjuda.

Jag måse bara puffa för Evas blogg och webbplats Det stora LILLA.

Hon är en lärare som delar med sig av kreativa idéer till andra lärare.

Sånt gillar jag!

Visst är det fint?

Fru Fundersam hittade ett gammalt kassettband, med inspelade sånger.

Det var den unga Fru Fundersam som sjöng a cappella på bandet.

Femton av alla de sånger som sitter i bakhuvudet.

Och ur gömmorna dök alltså denna sång upp igen.

(Letade efter den i ett inlägg på bloggen den 31/8 2007)

Så nu fick jag äntligen tag på hela texten!!!!

(Alldeles av mig själv :-) 

Varsågoda!

En kärlekssång (av Lillemor Lind vill jag minnas), som kan passa bra på

Alla hjärtans dag: 

Den vackraste sången i världen

den ville jag sjunga för dig

Mitt hjärta är varmt, jag begråter

var stund du är borta från mig

 Min styrka du får, men jag vet ju

att jag ändå har den kvar

för att ge dig och ge dig den åter

i all min levnadsda’r

Så sorgsen jag var i mitt sinne

jag visste mig ingen ro

Men nu vet jag att den som älskar

kan aldrig mista sin tro

Min kärlek du får, men jag vet ju

att jag ändå har den kvar

för att ge dig och ge dig den åter

i all min levnadsda’r

Och vi reste till höga Norden

långt upp, till samernas land

Men det finns inget bättre på jorden

än att sova på din arm

Min kärlek du tog, men jag vet ju

att jag ändå har den kvar

för att ge dig och ge dig den åter

i all min levnadsda’r

Så nu är vi starka tillsammans

mot hatet gör vi en front

Och stort är det nätet av mänskor

som kämpar mot allt ont

Vår styrka vi ger, men vi vet ju

att vi alltid har den kvar

för att ge den och ge den åter

i all vår levnadsda’r

Vår kärlek vi ger, men vi vet ju

att vi alltid har den kvar

för att ge den och ge den åter

i all vår levnadsda’r

Hur svårt kan det vara????????

(Svårt)

Att sätta ned foten.

Att baxa iväg alla skamkänslorna ...

.... för att man blev sjuk. Och blev arbetslös.

Och hamnade lite på sidan.

Tja.

Det sjuka i mig numera, tycks bestå i denna "svaghet".

180 graders vändning på två sekunder.

Något utlöser en tanke, som plockar upp känslan.

Och så är vi där igen.

Som om tröttheten slår till sekunden efter att skamkänslan dykt upp.

Tjohej, så drogs mattan undan och jag föll pladask.

Men det friska vill inte ge sig.

Så jag kliver opp.

Och nu jädrar ska jag väl kunna sätta ned foten ... (?)

Det finns en sträng domare inuti Frun, som sätter upp taggtråd

för alla de glada idéer som vill blomma.

En som tycker att Frun förmodligen inte duger.

En som menar att det inte kommer att gå ....

Och då blir det ju inte lättare ..... 

Den allra första snödroppen har stuckit fram sitt vita huvud

i Fru Fundersamland. Och i Fruns huvud myllrar det

av hoppfulla idéer.

Plötsligt verkar allt vara möjligt. 

Vak opp sköna jungfru

Du ha sövi fö länji

Dajjen lier

Å sola skrier

Å göttjin gal ut på änji

Hoppfullt!

Härligt!

Livskraft!

Leva livet!

Fru Fundersam har börjat använda en positiv vokabulär ....

GOD natt till er alla!

Dröm om sommaren .... den kommer ....