Det är mycket vi kan styra över i livet.
Vår inställning till exempel.
Men vi kan sannerligen inte styra över allt.
Det tål ju att sägas.

Jag menar, ibland kan man få för sig att det är ens eget fel att man blir sjuk. Eller ens egen förtjänst att man är frisk.

Men, riktigt så enkelt är det inte. Då skulle det i förlängningen betyda att de mest sunda människorna alltid var friska, medan det var de osunda som blev sjuka. Och visst kan vi med viljans hjälp klara av att hantera mycket, men inte allt. Det finns något som heter tur och otur också.

I en artikel om otur berättar den norske läkaren Ståle Frediksson om sin kommande bok som ska heta "Uflaks" - Oflax:

"Hälsohetsen är en trygghetsfälla. Det finns inga garantier att du förblir frisk för att du lever sunt. En risk är att du går miste om något som skulle ha förhöjt livskänslan, en annan att ängsligheten sänker din livskvalitet.

Ståle Fredriksen understryker att han inte propagerar för att vi ska strunta i alla hälsoråd.
– Jag råder mina patienter att äta och dricka med måtta och särskilt att sluta röka, säger han.
Likväl finns det gränser för hur friska vi kan bli genom att leva sunt. Livsstilen har mindre påverkan än vissa vill tro."

Läs mer i artikeln.

När man ändrar perspektiv, flyttat på sig lite ...
då ser allt så annorlunda ut.

Som flicka har jag månat om att göra rätt och vara snäll och duktig så att föräldrar, lärare och kompisar ska tycka om mig.
Som mamma har jag alltid månat om familjen, barnen, barnens kompisar, släkten.
Som arbetstagare har jag månat om kunderna, leverantörerna, arbetskamraterna och om att göra ett gott arbete för företaget.

Som sjukskriven lär jag mig sakta att måna om mig själv.

... att jag känner mig i kropp och huvud som en flaska.
En läskedrycksflaska med sluttande axlar och smal hals. Hård och kall och hoptryckt. Med en räfflad kapsyl på toppen. En kapsyl som, av bubbeltrycket inne i flaskan, vill smälla av.

Om jag kunde släppa ut lite av övertrycket, så att det söta och bubbliga rann ut, kunde min kropp bli stor och fri igen. Sträcka på halsen och hela ryggraden. Låta lungorna ta plats.

Och jag kunde placera kapsylen högst opp på toppen igen och vandra vidare, på min livspromenad.
Utan så mycket bubbel inuti.

Jag läste den i papperstidningen i lördags. Historien om en man som styrs av sin passion.

Läs den här!

Du kommer att må bra och le stort efter att ha läst artikeln.

När Fru Fundersam var en ung Fröken Fundersamflicka, bodde hon i stan. Självklart! Var annars?

Men på somrarna var landet bra! Då fick hon näring till sin romantiska sida. Hoppa över den rinnande lilla bäcken och leka fullblod, plocka sju sorters blommor att lägga under huvudkudden, ligga på rygg i gräset och drömma sig bort. På landet var det sommar och frihet.

I stan fanns mallen: Mascaran, eyelinern, de utsvängda jeansen, hipporna, killarna, skolan, affärerna, mellanölen, cigaretterna, bion, diskoteken ...

Och så blev hon en ung Fru Fundersam. Som flyttade till en annan stad - en mycket större. Och där fanns universitetet, studiekompisarna, krogarna, Kinarestaurangerna ...

Och därpå till ytterligare en stad med högskola, arbetsplats och hus.

Sedan flyttade hon tillbaka till staden där hon vuxit upp och började arbeta där. För nu var hon en riktigt vuxen Fru.

Och som hon arbetade. Först i ett yrke, sedan i ett annat. Och tog hand om alla sina små Fundersambarn. Sedan blev det skilsmässa. Och sorg och bedrövelse ...

Men kärleken kom in i hennes liv. Hon träffade sin Herr Fundersam. Och så blev det flytt igen - till en ny stor stad. Och så började det om med nya arbetsplatser och jobb, jobb, jobb - för att tjäna pengar, bo fint, konsumera ....

Ja, ni vet mönstret!

Efter pang-i-väggen-upplevelsen kom Fru och Herr Fundersam slutligen på att de skulle varva ner och flytta ut till landet. Till en miljö där tempot är LUGNARE.

Herrn arbetar. Och Frun väntar på att bli starkare för att också kunna arbeta. Men än så länge handlar det mest om att hämta ved i boden och att skriva av sig på bloggen.

God natt alla stadsbor & lantbor!

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.

ur Lille Prinsen av Antoine de Saint Exupéry

Alexandra skriver om det betydelsefulla i att andas. Och jag kommer genast på mig själv med att sitta och hålla andan. Det är så lätt hänt. Att glömma ...

Och så märker man att axlarna är vid öronen. Och benen är hopsnörda under bordet. Och ryggen stel ...

In - ut - in - ut - aaaaaahhhhhhhhhh.

Fru Fundersam har en granne som jobbar natt och kommer åkandes hemåt på förmiddagen, när Fru Fundersam fortfarande ligger kvar i sängen och somnar om gång på gång. Imorse ringde grannfrun och sa att nu fick Fru Fundersam kliva upp och sätta på kaffet. För nu var hon på väg på besök.

Och jag hoppade opp och gjorde som hon sagt. In kommer grannfrun med nyinköpta färska semlor. Så här blev det kaffe och semla till frukost!

Haha. Det var den nyttigaste frukost frun ätit på länge. Blev pigg och glad direkt!