Ibland möter jag personer som ÄR sjuka, men inte vill att andra ska veta om det. Det gäller kanske särskilt om man är utmattningsdeprimerad, har ångest eller någon annan "psykisk" åkomma. Det är ju fortfarande lite skamligt över sådana tillstånd. Man kan tycka att man är SVAG som har trillat dit. Och att man har blivit helt knäpp som måste käka medicin. Eller så är man rädd att andra ska tycka att man är mindre värd.

Jag känner en kvinna som sa till alla att hon passade på att ta time out och att hon ville ägna sig åt att sylta och safta och baka bullar - sånt som hon aldrig annars hann. (Det orkade hon ju inte, men det behövde å andra sidan ingen veta.) Jag förstår bara inte hur hon klarade sig ekonomiskt ... Men hon kämpade sig tillbaka till arbetslivet, så småningom, utan att tala om att hon fortfarande var utmattad, darrig, glömsk ... Och efter några år är hon nästan som vanligt.

Men de flesta BLIR ju sjukskrivna och därmed är det känt på byn. Därmed blir man också bedömd, utfrågad och ibland också mer än lovligt ifrågasatt. Av familj, bekanta, Försäkringskassa, läkare och alla andra som passar på att tycka till.

I början av min sjukskrivning, trodde jag att jag skulle vara tillbaka på jobbet ganska snart (inom några veckor .... några månader ... högst ett år ...) Då ville jag inte att kunder och leverantörer skulle behöva veta att jag var sjuk. De kunde väl bara säga att jag var ledig ...

Men så småningom insåg jag att jag verkligen VAR sjuk. Att hela min kropp och själ och hjärna protesterade mot att jag skulle försöka BLI FRISK. Det gick inte. Och då kunde jag börja prata om det också. Jag valde att prata om det. Jag vägrade att skämmas för det. Jag visste ju att jag varit så otroligt aktiv och presterande, så det skulle inte vara rimligt att ha dåligt samvete för att det inte gick längre. Det var ju inte fråga om latmasken precis.

Och jag har läst och läst, gått kurs på kurs och pratat och pratat med människor i liknande situationer. I Utmattningsgrupper och stresshanteringsgrupper ... Alla har varit lite sköra och skamsna över sin situation, men alla har mått bra av att ha andra att prata med. Andra som är i liknande situation.

För det är banne mig inte lätt för en son, dotter , make eller maka att förstå.
- Skulle du inte försöka att kliva upp lite tidigare i alla fall?
- Måste du vara så sur?
- Varför kan du inte vara sådär gullig som du var förr?
- Men du kan väl jobba halvtid i alla fall?

Och på jobbet frågar chefen:
- Kommer du tillbaka nästa månad? Jag måste planera, så det vore bra om du kunde lämna besked!

I all välmening duggar frågorna, påståenden och råden över en. Men de flesta som pratar, har inte en susning. (Och det skulle inte jag haft heller. Innan jag själv drabbades.)

Och somliga man möter, beklagar och nästan gråter över det öde man råkat ut för. Men det hjälper ju inte heller ...

Tid, tid, tid ska gå. Lugn och ro och omtanke behöver man i början. Och sedan försiktigt, försiktigt börja titta fram och pröva sig fram - med roliga saker. Sådant som ger energi. Men absolut akta sig för alla prestationer. Och uppmuntran behövs. Men inte för höga krav ...

Utmattningsdeprimerade är ett jävla känsligt pack, helt enkelt.

I alla fall har det gått bra, för det mesta, att "erkänna" att jag är utmattningsdeprimerad.

De enda gångerna som det varit svårt, är när någon frågat: Men varför jobbade du så hårt då? Tänkte du dig inte för? Hur kunde du vara så oansvarig? Och så när man hör politiker och debattörer på radio och i teve prata om att det behövs hårdare tag ... Det allra värsta är när folk kläcker ur sig att det är fråga om inbillningssjuka.

Ja, det blir långt det här inlägget. Men det kanske visar att det inte är så självklart enkelt att prata om vilket slags sjukdom man hamnat i.

Men, kontentan är att för min del har det varit (och är) bra att kunna prata om mig och mina tankar och symtom. Det är vägen till att förstå och kunna bli frisk.

Stressade som leker kuddkrig ...Kanske kan vara något?

Kommer ihåg barndomens förtjusning vid sådana förbjudna lekar ... Men nu är det vuxna som blir av med sina frustrationer.

Fru Fundersam lägger sig ned på sin kudde nu istället och önskar alla en god natt!

Sanna Ehdin skriver i sin bok om att en del vuxna inte vet vad de vill eller önskar. Att de känner sig förvirrade. Och att det ibland kan betyda att man har gömt sin själ. Glömt den eller tappat bort den. Kanske på grund av att man måste, för att själen var så skadad.

Hon skriver att vi kan lära oss att kalla tillbaka vår själ. "Att hämta hem sin själ är att minnas den du är." Det låter kanske flummigt, så här lösryckt. Men för mig känns det här alldeles sant. Det är detta jag ska göra. Be min själ komma tillbaka.

Vänta in min själ - som Marie Kex skriver i ett inlägg. Det kanske är något liknande hon gör ...?

Skrev nyss i en kommentar hos Egoista följande:

De dagar då du orkar - Gör inte så mycket!
De dagar då du inte orkar - Gör i alla fall lite!

Att lära sig att INTE ta ut svängarna
Det tycks vara ett gångbart recept för alla "duktiga" & därmed till slut sönderstressade personer.

Man MÅSTE inte så mycket.
Man MÅSTE inte alls ...

Manne skriver i ett inlägg på sin blogg om:
Mötet med mig själv.
Ett möte som jag ibland skjuter upp, ett möte som jag inte kan gå på, ett möte sit jag skickar en suppleant utan mandat.

Joo. Känner igen det där. Att inte ha riktig koll på vem man är och vad man egentligen vill.

Jag läser ju just nu (som jag berättat förut) den för mig underbart stödjande boken: Sluta kämpa - börja leva! Och i ett avsnitt finns en övning som går ut på att man ska ta fram fotografier på sig själv, från skoltiden. När man gick i mellanstadiet, i högstadiet och i gymnasiet ... och så ska man fundera över vem man var då. Vad man drömde om. Vad man längtade till och ville med sitt liv.

Så det gjorde jag. Men kunde inte minnas en enda av den lilla Fröken Fundersams drömmar. Jag ser bara en flicka som försöker le ljuvt framför kameran. Som om jag tänkte mer på kameran och bilden av mig som skulle skapas, än på mig själv.

Ja, ja. Det lilla problemet att hitta pudelns kärna, löser sig inte på en kafferast.

Vänster pannlob. Därinne sitter fantasin och bilderna. Jag försöker att massera min panna. Tänker att rätt som det är lossnar alla bilder. Snart väller de fram. Jag får tillgång till flödet. Min längtan efter skattkistan. Jag har förtroendet att jag kan ta hand om allt. Vill bara ha flödet. Innehållet syns inte just nu. Men det finns därinne. Jag vet att jag bär på en rikedom. Jag vet att jag vill leka med allt jag äger. Skapa något istället för att vara i förvirring …

Att sitta och skriva lösgör en hel del. Att sova ger mig nattdrömmarnas bilder. Men jag längtar efter den stora skrattande glädjen - leken. Barndomens galna gapskratt. Den storslagna livsglädjen - som jag kan uppleva glimtvis, fortfarande. Men sällan ... Alltför sällan.

Dit vill jag komma igen.

Det är bara jag som kan vara jag.
Ingen annan klarar det bättre.
Det är ju gott att konstatera!

Och ingen annan vet vad jag känner lika bra ....
Men ibland fattar inte jag VAD det är jag känner.
När jag blev "utmattningsdeprimerad", för fyra år sedan, frågade doktorn:
- Är du deprimerad?
- Nää, sa jag. Jag är inte deprimerad.
- Vad känner du då?
- Det är som en seg massa inom mig, sa jag. Som svart lava som är trögflytande i hela kroppen. Och jag är så trött. Och jag orkar nästan inte kliva upp ur sängen. Jag måste duscha länge och röra mig sakta. Jag kan inte tänka så fort ...

Sådär höll jag på och förklarade länge och väl om alla mina symtom. Då svarade doktorn:
- Det är ju det som ÄR att vara deprimerad.
- Jaha, sa jag förvånad, som inte hade en aning om hur det skulle kännas.

- Nyligen var jag hos doktorn igen.
- Har du ångest, frågade hon.
- Nää, svarade jag. Ångest har jag inte.
- Vad känner du då?
- Jag har ingen ork, jag är så trött fortfarande och jag blir förvirrad och tappar minnet och tappar bort mig. Jag har hjärtklappning på nätterna och musklerna spänner sig så konstigt och så kan jag inte göra mer än lite åt gången. Och det går liksom ner en rullgardin och jag slutar andas och blir stel när det är för mycket folk omkring mig ...

Och jag fortsatte att försöka beskriva.
- Det är det som är ångest, sa doktorn och skrev "lättväckt ångest" på sjukintyget.
- Jaha.

Hur skulle jag veta?
Jag trodde som vanligt, på nåt konstigt sätt, att jag är väl normal och frisk, bara lite trött och slutkörd ...

Ack ja. Inte vet man sitt eget bästa alla gånger inte.
Eller????

Lite uppgiven ...
När frun ser ett jobb som frun skulle vilja söka.
Som skulle passa.
Men så orkar frun ju inte jobba ...
Och så kommer det där tillståndet, som kallas ångesten ...

Tar och ger mig ut i skogen bland lingonbenen istället ...
fast jag måste ju sova först, förstås.

God natt alla snälla!