Direktlänk till inlägg 24 januari 2007

Om att berätta eller inte

Av Fru Fundersam - 24 januari 2007 19:58

Ibland möter jag personer som ÄR sjuka, men inte vill att andra ska veta om det. Det gäller kanske särskilt om man är utmattningsdeprimerad, har ångest eller någon annan "psykisk" åkomma. Det är ju fortfarande lite skamligt över sådana tillstånd. Man kan tycka att man är SVAG som har trillat dit. Och att man har blivit helt knäpp som måste käka medicin. Eller så är man rädd att andra ska tycka att man är mindre värd.

Jag känner en kvinna som sa till alla att hon passade på att ta time out och att hon ville ägna sig åt att sylta och safta och baka bullar - sånt som hon aldrig annars hann. (Det orkade hon ju inte, men det behövde å andra sidan ingen veta.) Jag förstår bara inte hur hon klarade sig ekonomiskt ... Men hon kämpade sig tillbaka till arbetslivet, så småningom, utan att tala om att hon fortfarande var utmattad, darrig, glömsk ... Och efter några år är hon nästan som vanligt.

Men de flesta BLIR ju sjukskrivna och därmed är det känt på byn. Därmed blir man också bedömd, utfrågad och ibland också mer än lovligt ifrågasatt. Av familj, bekanta, Försäkringskassa, läkare och alla andra som passar på att tycka till.

I början av min sjukskrivning, trodde jag att jag skulle vara tillbaka på jobbet ganska snart (inom några veckor .... några månader ... högst ett år ...) Då ville jag inte att kunder och leverantörer skulle behöva veta att jag var sjuk. De kunde väl bara säga att jag var ledig ...

Men så småningom insåg jag att jag verkligen VAR sjuk. Att hela min kropp och själ och hjärna protesterade mot att jag skulle försöka BLI FRISK. Det gick inte. Och då kunde jag börja prata om det också. Jag valde att prata om det. Jag vägrade att skämmas för det. Jag visste ju att jag varit så otroligt aktiv och presterande, så det skulle inte vara rimligt att ha dåligt samvete för att det inte gick längre. Det var ju inte fråga om latmasken precis.

Och jag har läst och läst, gått kurs på kurs och pratat och pratat med människor i liknande situationer. I Utmattningsgrupper och stresshanteringsgrupper ... Alla har varit lite sköra och skamsna över sin situation, men alla har mått bra av att ha andra att prata med. Andra som är i liknande situation.

För det är banne mig inte lätt för en son, dotter , make eller maka att förstå.
- Skulle du inte försöka att kliva upp lite tidigare i alla fall?
- Måste du vara så sur?
- Varför kan du inte vara sådär gullig som du var förr?
- Men du kan väl jobba halvtid i alla fall?

Och på jobbet frågar chefen:
- Kommer du tillbaka nästa månad? Jag måste planera, så det vore bra om du kunde lämna besked!

I all välmening duggar frågorna, påståenden och råden över en. Men de flesta som pratar, har inte en susning. (Och det skulle inte jag haft heller. Innan jag själv drabbades.)

Och somliga man möter, beklagar och nästan gråter över det öde man råkat ut för. Men det hjälper ju inte heller ...

Tid, tid, tid ska gå. Lugn och ro och omtanke behöver man i början. Och sedan försiktigt, försiktigt börja titta fram och pröva sig fram - med roliga saker. Sådant som ger energi. Men absolut akta sig för alla prestationer. Och uppmuntran behövs. Men inte för höga krav ...

Utmattningsdeprimerade är ett jävla känsligt pack, helt enkelt.

I alla fall har det gått bra, för det mesta, att "erkänna" att jag är utmattningsdeprimerad.

De enda gångerna som det varit svårt, är när någon frågat: Men varför jobbade du så hårt då? Tänkte du dig inte för? Hur kunde du vara så oansvarig? Och så när man hör politiker och debattörer på radio och i teve prata om att det behövs hårdare tag ... Det allra värsta är när folk kläcker ur sig att det är fråga om inbillningssjuka.

Ja, det blir långt det här inlägget. Men det kanske visar att det inte är så självklart enkelt att prata om vilket slags sjukdom man hamnat i.

Men, kontentan är att för min del har det varit (och är) bra att kunna prata om mig och mina tankar och symtom. Det är vägen till att förstå och kunna bli frisk.

Hälsa & ohälsa & livsstil

Dela

sonja unplugged

24 januari 2007 21:01

hej vännen!
ja, det är ju inte lätt. Det syns ju inte direkt utanpå, mer än att man ser tröttare och hängigare ut oavsett hur mycket man än sover. Jag har fått höra otaliga frågor om NÄR jag ska börja jobba och VAD är det för fel på mig, e g e n t l i g e n? Jag jämförs med hur duktiga de är själva som jobbar på, fast de är i risigt skick både mentalt och framförallt fysiskt. Konstaterar att de är ju mina efterträdare som det ser ut. Been there, done that...
Sköt om sig och fortsätt filosofera! *Kramar*

http://sonjaunplugged.blogspot.com

ulm

24 januari 2007 21:24

Mm...jag berättade ju på jobbet hur det var ställt med mig - att jag drabbats av utmattningssyndrom - kollegorna fick det till att jag var deprimerad, vilket jag aldrig var - jag var tömd, dränerad, färdig, tom...men aldrig deprimerad. Vid ett tillfälle frågade de direkt ut om hur det var, hur det kändes och när jag berättade att jag funderat på att krocka med bilen för att få en legitim orsak att vila så blev de allihop som förbytt - det bytte genast samtalsämne, tittade bort sådär generat osv...Som om de trodde att jag på allvar varit suicidal - jag var aldrig det...jag var bara så jävla plikttrogen och så jävla trött...

Fru Fundersam

24 januari 2007 21:26

Ja Sonja! Just det där när någon så käckt säger: Och gud jag är så trött jag med! ... men jag jobbar ändå jag. Då förstår man att tydligen kan denne person inte förstå något alls ... Tack för alla fina kommentarer!!! Jag läser på din blogg också, även om jag inte kommenterar där!!!!

ùlm

24 januari 2007 21:33

Och som när min chef kom in till mig och menade på att..."..men det har väl ändå lite med vilja att göra också...?!?" Jag blev så kränkt att jag grät i en vecka...

Fru Fundersam

24 januari 2007 21:33

Ja visst ulm, man blir bemött som om man var ett spöke. Pinsamt värre tydligen, att se en människa som reagerar ... Ack ja. Skönt att slippa hålla masken jämt, tycker jag.

Egoista

24 januari 2007 21:56

Vad fint du skriver, Fru Fundersam!

Att du tar upp skammen också. Både från sig själv och från andra. När jag fick diagnosen utmattningsdeprimerad var jag, som Ulm skriver, dränerad. Det dröjde länge innan jag ens accepterade sjukskrivning! Jag skämdes så. När jag var på jobbet och avslutade min anställning frågade ingen hur det var. Ingen såg mig ens i ögonen. Det var svårt att ta.

Jag blir arg så jag kokar över alla som tror att det bara är att ta sig i kragen, skärpa sig, börja arbetsträna... Att, som du skriver FF, att när man väl orkat erkänna för sig själv bli lovligt byte för andra att kommentera och ha åsikter om... Att varje gång man skickar in ett nytt intyg från läkaren till FK vara rädd att de ska ifrågasätta det... Att tvingas orka tjata sig till vård...

Jag har fortfarande inte berättat för så många vad jag har varit igenom. Jag vågar inte.

Tack för ditt inlägg Fru Fundersam! Hoppas många, många läser det.

http://www.egoist.bloggagratis.se

Fru Fundersam

24 januari 2007 22:16

Tack själv Egoista och ni andra!
Jag vill tillägga att jag inte ORKAR prata med ALLA om att jag är sjuk. Man må ju välja! Det behöver ju inte stämplas
S J U K i pannan på en. "Jag är inte bara sjuk, jag är ju människa också" ;-)

Manne

25 januari 2007 00:58

Så härligt att läsa.
Faktiskt är det det. Fastän själva sjukdommen är en pina.

Jag känner så väl igen mig i det du beskriver.
Skammen. Insikten om att man ÄR sjuk.
Hemma har F sagt att hon tycker att jag är svag som tar medicin, och att det är egentligen bara att bita ihop...
Hur kul är det att höra det på en skala mellan 1 och 11. 23?

Ibland undrar jag så över folks reaktioner.
De flesta jag pratat/-r med är förstående och tycker jag är klok som tar mig själv på allvar.
Ibland känns det som om de är avundsjuka på att man är så stark att man tar ansvar för sig själv och att man kan gå ut med att man är sjuk. Vad det nu är att vara avundsjuk på...förstår jag inte.

Det är ett helvete vi befinner oss i vissa dagar. Glädje existerar inte i vokabulären.
Ork, va e det?
Lust?? Det är väl nått djävla påfund.
Sur. Egocentrerad. Trött och förlamad. Det är ord som vi förstår. Det är ord som vi är väl införstådda med.
Men det förhindrar ändå inte att det långt inne finns en livsgnista som vill tända...

Den är det få som kan förstå sig på att se när man gåromkring och mår skit...de tror ju man är sådan förbittrad typ, när man egentligen inget hellre vill än att leva...

Oj en långkommentar, men det är du värd!!

Tackkram!

http://one2many.bloggagratis.se

Fru Fundersam

25 januari 2007 09:51

Manne! Tack för svartet. Det där med medicin är en vanlig inställning - att alla andra har så mycket åsikter om medicin eller inte. Jag ska skriva ett till inlägg om det!

marie

25 januari 2007 13:15

Jag till och med skämdes över att skriva det i min egen dagbok (bloggen) att jag skulle käka piller. Men så hittade jag en sida där man kunde köpa liknande i hälsokosten, då vart det inte lika jobbigt. SSRI-preparat, Fluoxetin, ska ju bara balansera ett hormon, men det känns som om folk tror att man knaprar hemska saker.
Skönt att du tar upp det här!

http://carpediem.bloggagratis.se

Alexandra

25 januari 2007 13:59

Inte konstigt att du får många kommentarer, du skriver så bra om det! Jag har aldrig fått den diagnosen, men innan jag var sjuk var jag oxå så in i helvete trött, men trodde att jag inbillade mig ... alla andra orkade ju, såg det ut som. Jag hade återkommande, spontana fantasier om att jag körde av vägen (som Ulm?) och hamnade på sjukhus och där fick jag vila. Och jag hamnade ju på sjukhus till slut. Fast av annan orsak. Medicin är som vilken krycka som helst. Den hjälper så länge det behövs.

Hela listan

Kommentarer (6)

Av Fru Fundersam - 13 maj 2008 11:54

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Hej hopperihoppa!!!!

Kommentarer (19)

Av Fru Fundersam - 10 maj 2008 03:41

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt. Det får räcka så. Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Kommentarer (2)

Av Fru Fundersam - 8 maj 2008 21:50

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ... Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Lättklädd med trädgårdspyssel

Kommentarer (2)

Av Fru Fundersam - 8 maj 2008 21:23

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till. ...