Att lyssna på andra är lärorikt.
Att lyssna till sig själv är nödvändigt.
/Fru Fundersam

Jag har funderat mycket över beröm.

Att få beröm kan stärka. T ex när någon ser att du har ansträngt dig och gjort något som du själv också värderar högt ...

Men:

* Att få stort beröm för självklarheter och småsaker känns inte alltid bra. Det kan kännas falskt.

* Att få beröm när man är "duktig" kan också vara tvetydigt. Vem bestämmer att jag är duktig? Är jag duktig bara för att jag underordnar mig?

Bättre är att få bekräftelse för den man är, inte bara för det man gör. Bekräftelse även när man är svag, ledsen, arg, irriterad ...


Inte bara när man är GLAD, SÖT och DUKTIG.

(Eller som Suzanne Reuter sa i en film: Hur ska jag vara då? KÅT, GLAD och TACKSAM?)

Det räcker med att du finns!

Jag har ju alltid vetat att det är viktigt att bygga nära relationer med sina barn, särskilt när de är små. Att få en bra anknytning. Och jag tror att de flesta föräldrar gör så gott de kan på den punkten. Man vill att barnen ska bli trygga och kännande och självklara.

Men så läste jag i UNT, att en psykolog - Eva Rusz - hävdar att "Studier visar att ungefär 60 procent av människor i västvärlden har ett tryggt anknytningsmönster, medan ungefär 40 procent har någon form av otrygg anknytning."

Det är en hög siffra. Och det förklarar kanske att så många av oss känner att vi inte har tillräcklig självkänsla.

"De barn som haft föräldrar som varit otillgängliga eller bortstötande lär sig att anpassa sig efter hur andra vill att man ska vara. Den som har haft oförutsägbara föräldrar drivs av ångest och rädsla och försöker charma sin omgivning på alla sätt.

- Men blir det för intimt så drar sig den här personen tillbaka, eftersom man hellre vill förekomma än förekommas.

Att en person har brister i anknytningen till sina föräldrar behöver inte betyda att det rör sig om familjer med missbruk eller andra utåt sett stora problem.
- Kanske blev barnet sett genom prylar, kanske gjorde familjen roliga saker tillsammans, men det fanns inte någon känslomässig närhet, säger Eva Rusz."
(ur Svårt bryta mönster i relationer,UNT, Publiceringsdatum: 061010 Avdelning: LEVA Sida: B07)

Det är aldrig för sent att leva nöjd

Apropå makt och vanmakt:
Att vara delaktig -
är kanske främst det, att vara delmaktig.