Idag, på bussen när Fru Fundersam åkte in till stan, satt den kvinnliga busschauffören och pratade i sin mobil, nästan hela resan. Hon slutade inte ens när hon stannande vid hållplatserna för att släppa på och av folk. Hela tiden babblade hon med hög och lite bitter stämma. Antagligen med sin man. Läxade upp honom. Och förhörde honom om var han var, vad han sagt och gjort, vad han tänkte på ...

Fru Fundersam hörde vartenda ord och tänkte att det där var nog inget lyckligt äktenskap. Och busschaffören trivdes nog inget vidare med sitt jobb, eftersom hon måste prata i telefon medan hon körde. (Istället för att le och hälsa på alla passagerare.)

Det kändes dessutom ganska obekvämt att behöva lyssna på samtalet.

Förutom att risken för trafikfara var överhängande. 

Och baka en kaka till förmiddagskaffet.

(Grannarna ska komma in och få en förevisning hur man vattnar Fruns alla plantor .... )

Vad gjorde man utan GODA GRANNAR? 

Ojojojoj!

Helgen full av händelser.

Konfirmation på lördagen. Vänner som bjöd på smörgås och tårta efter högtidligheten. Och en riktigt trevlig samvaro!

Så åkte vi sedan till Stockholm på lördagskvällen och såg pjäsen Blackout på Dramalabbet. Det var en otäckt bra föreställning, med en inte alldeles lättolkad historia om maktbegär och utnyttjande, svagheter, instängdhet och oförmåga. Frun kan rekommendera pjäsen!

Efter teatern tog vi bilen hem till våra glada, varma och underbara vänner där vi åt sen middag med vin och mera vin. Många glada skratt och härlig stämning till långt in på natten. Frun och Herrn har fröjdat!

Söndagen hann bli förmiddag innan vi åt frukost och sedan åkte vi hemåt.

Och söndag kväll har Frun sedan avslutat med bokcirkel med ett gäng fantastiska kvinnor! Skriver mer om det imorgon.

Måste sova nu och återhämta krafterna.

God natt!

Apropå vilken förväntan man har ...

Har haft besök av ett underbart litet tvillingpar idag.

En liten tjej och en liten kille.

Som skulle göra ALLTING lika.

Kastade den ena sand på den andre, så skulle den andre kasta sand på den första. (Det var fullt ös, skulle man kunna säga.)

Och ville den ene sitta på armstödet på soffan, så skulle den andra sitta på det andra armstödet ... (Det är bra att träna balansen!)

Frun satt bara och log och iakttog de gulliga små två-och-ett-halvt-åringarna som åt rabarberpaj och glass. Och Frun njöt av att inte vara den som skulle tala om vad man fick och inte fick ... 

Det klarade deras mamma av så galant, så det behövdes inte.

Skönt att man insett att man inte måste lägga sin näsa i blöt överallt.

Vet inte var jag har mig själv idag.

Allting blir ibland för mycket. För många intryck. För mycket välvilja. För många människor. För lite kontakt. Äkta kontakt ...

Det är svårt att vara på bjudningar med många människor, där ingen får riktig kontakt med någon. Det blir lätt bara yta. Alla vill väl, men ingen är närvarande. Det blir ett spel av att vara närvarande istället.

Eller så är det bara en subjektiv upplevelse. För att jag egentligen är för trött för att delta. För att jag själv inte orkar engagera mig.

Jag funderar över min egen förmåga till att vara öppen och flexibel. Jag vill inte alltid vara tillgänglig. Jag vill ha rum för mig själv ibland.

Det är ju annars så trevligt när någon ringer i telefonen, skriver ett brev, bloggar med en eller kommer på oväntat besök ...

Men, jag måste erkänna att jag har börjat låsa ytterdörren. Jag vill inte att det plötsligt står någon mitt i min verklighet. För så gör de ofta här på landet. Kliver rakt in utan att knacka ...

De får komma in, men jag vill hinna sätta på mig kläderna först. Eller åtminstone vakna ... Jag har ju inte "vanliga" tider & fasoner. Sitter inte klädd och presentabel klockan sju på morgonen. Har för den delen inte välstädat och nybakta kakor heller, men det tycker jag heller inte att man behöver ha.

Jag förstår att detta kan tyckas udda för många, som lärt sig ordning & reda, rent & fint, klädd & beredd ...

Här är en riktigt fin betraktelse över meningen med att ha en kökssoffa: KLICKA HÄR!

Och en riktigt gammal och fin kökssoffa har jag.
I den får gäster gärna sitta.
Men, som sagt: hos Frun kan man inte alltid kliva rakt in.
Man får knacka först!

... och trygga föräldrar.

Jag läste ett blogginlägg som jag tyckte var välskrivet och värt att länka till. Det handlar om inställning och hur man kan förmedla trygghet till sina barn, genom att inte oroa sig.

Titta in hos Helena von Hofsten och läs hennes inlägg: torsdag, februari 15, 2007
Du behöver inte akta dig för elden som inte brinner