Det händer då och då där människor ska arbeta med människor.

På äldreboende.

I fängelser.

På institutioner. 

Hos polisen.

Hos myndigheter.

I skolan.

I familjer. 

Och inom psykvåden.

Bara för att vårdare och skötare och poliser och lärare och föräldrar inte kan konsten att prata med  de människor som de ska ta hand om.

Det är så viktigt att vi förstår!

Att alla är lika mycket värda.

Att ingenting hjälper genom att kränka.

(Se tidigare inlägg om etikett ...)

Nää.

Etiketter är inget vidare att klistra på folk,

som Anders Medelålders kommenterade.

Men nu ska Fru Fundersam delge er en

andra läxa från 30-talets husmoder:

Innan man dricker, skall man först svälja vad man har i munnen.

Man får inte taga stora bitar, så att där blir kvar i smörgåsen ett kolossalt och tydligt bett ...

Om det ej finns smörkniv till varje kuvert, skall kavaljeren bjuda sin dam smör på smörkniven. Men inte för mycket smör. Men damen gör ej samma tjänst igen.

Skrapa inte tallriken för att få med allt.

Man äter aldrig mat med handskar på.

Tag sockret helst med tång.

Orätt! Inte efter måltiden peta tänderna med tandpetare eller tungan.

Frukt ätes med kniv och gaffel i silver, och man håller hela tiden frukten på tallriken, berör den ej med handen.

Grönsaksrätter ätes vanligen enbart med gaffel.

Puh! Man blir mätt redan innan man börjat äta ...

Och sedan får det räcka med läxor.

Inget vidare när folk läxar upp en!

Dessutom har Fru Fundersam ingen lust att ändra på sig

i för stor utsträckning. ;-)

Etikett och god ton, är väl något som Fru Fundersam aldrig lärt sig.

I så fall i ytterst modifierad form. Det förstår man om man läser i Husmoderns presentbok Etikett och god ton från 1932.

Herrn bar hem den igår från en auktion. Och här finns mången god sanning. Det står också mycket tydligt i andra kapitlet att:

vid vilken ålder som helst kan man lära sig reglerna för ett gott uppförande.

Så nu blir det till att plugga in första läxan:

Orätt! Inte viska i sällskap!

Orätt! Inte fnittra.

Orätt! Inte oupphörligt "ta i" sitt ansikte eller hår. Låt dem vara!

En herre tar av sig hatten och säger ursäkta, om han råkar knuffa till någon.

Orätt! Inga armbågar på bordet (så kan man dock sitta på restaurang).

Har ni stark dialekt, ja, till och med ej så stark dialekt, skall ni bortarbeta den.

Smickra inte i vått och torrt.

Språket är oändligt!

Är du intresserad av hur vi använder språket?

Tänkandets rikedom, associationer, betydelsenyanser.

Hur vi skapar nya rum ... 

Har du tid att lyssna?

45 minuter om synonymer, metaforer och liknelser.

Fru Fundersam tipsar om

Filosofiska rummet.

Frun läser i SvD på nätet:

"många typiska sätt att kommunicera, som att ge råd, lösningar, tröst, beröm och så vidare kan sätta stopp för en genuin dialog, säger psykologen Thomas Gordon."

Jo, det har vi hört förut. Men hur praktiserar man aktivt lyssnande? Hur lär man sig att lyssna in, istället för att snabbtolka? Och att sedan sända tillbaka det barnet sagt, för att kolla om man uppfattat rätt?

Utan att värdera.

"Typiska situationer när ett aktivt lyssnande är värdefullt är när sonen med sitt kroppsspråk ger uttryck för besvikelse för att han inte fick vara med i fotbollsklubbens A-lag, när dottern säger att hon vill hoppa av gymnasiet, när sonen plötsligt slutat leka med bästa kompisen, när dottern klagar på att hon är för tjock, eller för smal, eller har en ful näsa och så vidare.

Som uttrycket i sig avslöjar innebär ett aktivt lyssnande en aktivitet från mottagarens sida. Men det är inte den vanliga aktiviteten, att man kommer med en värdering, en åsikt, ett råd, gör en analys eller något annat som medför att barnets känslor och tankar förringas, nedvärderas och stoppas. Istället ska man lyssna med all den empatiska förmåga man har, och med respekt för barnets suveränitet, och försöka avkoda det barnet sagt, och sända tillbaka den avkodningen för att se om den stämmer, berättar Martin Cervall."

 

Det är intressant. Och väl värt att påminna sig om.

Läs hela artikeln här.

Kalas är roliga.

Men hur orkar man?

Ja, bara att gå på kalas kan ta på krafterna.

Men jag tänkte närmast på att vara den som ska  o r d n a  kalasen. 

Fru Fundersam har ju lärt sig att ska man bjuda på kalas, så ska det vara välstädat, vänligt, generöst, tajmat, glad stämning, hemlagad mat - helst trerättersmiddag eller grandios buffé ...

Och vid kalas ska det också finnas drinkar och snacks, gott om vin och kaffe med avec och tårta ...

Och det ska hållas korta och roliga tal.

Och gärna sjungas nyskrivna sånger.

Sedan ska förstås värdinnan gå runt och prata med alla gäster. Otvunget och avspänt. Och är det en eller flera som ska hyllas på kalaset, så talar man förstås vänligt om jubilaren/studenten/brudparet/dopbarnet ...

Men. Vad händer när man inte orkar?

När kropp och själ och hjärna säger STOPP.

Det hände för Fru Fundersam för några år sedan, ett par månader innan yngsta dottern skulle ta studenten. Och alla förväntade sig ju studentmottagning, inte minst dottern. Och Fru Fundersam låg bara på soffan och tittade in i tapeten.

Då sa jag till min dotter att hon fick ta hjälp av sina syskon och ordna studenten själv. Och det gjorde hon!

Hon bad en sykunnig kompis sy en klänning till henne. Hon ringde runt och bjöd in släktingar och vänner till studentuppvaktningen. Herrn fick hyra släpkärra. Studenten/dottern och Herrn åkte iväg till en loppis och inhandlade en gammal soffa och en fåtölj, som förankrades på släpet, tillsammans med en lampa och ett bord. Och på studentdagen kunde dottern köras runt i staden med sina kompisar i soffan bredvid.

Lägenheten blev städad. Så planerade dottern med sina utflyttade stora syskon och det bakades kakor och tårtor och gjordes hemlagad fin buffémat.  Bubbelvin inhandlades. Glas och porslin och kaffetermosar och fat letades fram.

Och på studentdagen gjorde Fru Fundersam sin lilla insats: satt på en stol och skålade för sin duktiga student. 

Tänk att ALLTING går ändå ... 

Bara man lär sig lita till andra! 

Snart har Fru Fundersam besökts av 10 000 personer.

Det är ju nästan otroligt.

Att det finns så många därute som tittar in till mig.

Snart må vi fira! 

Alla har vi väl varit med om det:

att vi tycker att när vi pratar är det ingen som lyssnar.

Inte lyssnar PÅ RIKTIGT.

Frun minns känslan redan från barndomen ...

Men frågan är hur bra är jag själv då på att lyssna?

Kanske låtsas jag lyssna ibland?

Kanske lyssnar jag för mycket på helt fel saker?

Om detta har Klara Pihlajamäki funderat kring, och menar att "ett sant lyssnande är ett aktivt lyssnande. Det innebär bland annat att vi avgör själva om vi vill lyssna och när. Har vi inte tid eller om vi inte är i rätt känslomässigt läge kan vi på ett vänligt sätt be om att få lyssna vid en annan tidpunkt. En del personer kanske vi väljer att inte höra på alls."

I en artikel i SvD läser frun vidare att Clarence Crafoord i sin bok Människan är en berättelse, nämner sju olika nivåer/ sätt att lyssna på. (Frun har själv läst just denna bok med stor behållning!) Lyssna på den framsagda texten, lyssna empatiskt - på den känslorna hos den som berättar, lyssna på den förskjutna och förtätade undertexten, lyssna på tilltalet. Vem är egentligen berättelsen riktad till? , lyssna till motsägelser. Minspel, kroppshållning, klädsel och utseende säger en hel del om den berättelse som en människa är, lyssna till de egna känslorna. Och så slutligen: Saker som berättaren talar om kan väcka djupt liggande komplex inom oss som knappt har med berättelsen att göra. Små antydningar kan riva upp gamla sår och så vidare.

Konsten att lyssna börjar just här, i ditt eget djup, menar Klara Pihlajamäki: Man måste först kunna lyssna aktivt och medvetet till sig själv.

LYSSNAR DU??????