Frun har besök.

En hel familj - Herrns.

Det tjattras så trevligt i alla hörn av Fru Fundersamhuset:

på svenska, spanska och engelska.

Men nu passar hon på att blogga lite, när de gett sig iväg på utflykt ...

Här är så tyst igen, så man hör klockan ticka. Och kanske, kanske kan Frun också hitta rätt till sina fundeleringar igen ...

Även katter leker tittut.

Frun hälsade på dessa katter idag.

De bor tillsammans med två ytterligare katter

och två mattar.

Idag har Fru Fundersam varit trött.

Har plockat av de svarta vinbären och kokat sylt,

men måste sedan vila. Som tur är, har en kär vän kommit hit.

Hon har bjudit oss på en sagolik middag.

Så lyxigt, när man själv knappt orkar koka potatisen. 

Varför går vi i försvar?

Tänker på så vardagliga saker som i förhållanden.

Vem har gjort mest?

Vem får dra tyngsta lasset?

Vem är mest tolerant?

Vem är prestigelös?

Vem kontrollerar den andre?

Hur mycket skit kan man inte ösa ur sig i onödan?

Varför?

Varför är det viktigt att se sig själv som bättre än den andre? 

Fru Fundersam gläds åt alla besökare som kommer in här

och kommenterar. Hoppas hinna bekanta mig med alla.

Bli inte putta om jag inte svarar på alla kommentarer,

det är inte illa ment.

Jag måste hushålla lite med energin också.

Vi ses igen! 

En gång, när Frun var ung och grön, och hade flyttat ihop

med sin kille i den första lägenheten, försökte hon sig på

att "visa" sin pojkvän hur man dammsuger i hörnen ....

Det skulle de bli två om.

- Om inte jag får dammsuga på mitt sätt, tänker jag inte

dammsuga alls!

Samma sak hände när det första barnet kom. Den unga

mamman stod där och undervisade pappan om hur man

knöt ihop blöjan. (Det var snibbar på den tiden.) Pappan

protesterade. Han ville skapa sin relation till den nya

bebisen på sina villkor.

Jo. Man kan ju vara mer eller mindre smidig.

Och vi var nog envisa båda två ...

Men det var ändå bra att det hände.

Frun fick sig en och annan tankeställare.

Började förstå att man kunde göra saker på olika sätt.

Att alla inte gjorde som Frun. Och Fruns mamma ...

Att det inte alltid finns ett "rätt sätt", utan flera

rätta sätt.

Tror att barn som växer upp och träffar många olika

vuxna, kan förstå det där bättre.

Att alla hittar sina egna sätt.

På så vis kan det vara bra med att leva i styvfamiljer.

Och flytta mellan olika föräldrar.

Då märker man att det ser olika ut i olika familjer.

Man kan leva med olika regler och olika värderingar.

Men det kan vara en svår konst att behärska, att

acceptera att alla vill göra på sitt sätt. Och att

ändå vilja lära ut de bra sakerna med sitt eget sätt.

(Fruns nuvarande man t ex, vill varje dag lära Frun

hur viktigt det är att torka bänken så att det inte

blir fläckar ... Och då har vi ändå levt tillsammans i 18 år.)

Man får ta det ena med det andra.

Och inse att alla har vi våra hangups.

"Alla andra tycker att jag ska göra allt".

Så stod det i en kommentar jag fick.

Vad betyder det?

Hur fungerar vi egentligen i grupper?

Ja, ofta är det en mamma som får ta på sig "allt".

(Nu skriver jag allmänt och inte med tankar på den som gav kommentaren.)

Men hur kommer det sig?

Varifrån har vi fått den föreställningen?

Man kan undra om det är pappans/partnerns krav, eller barnens.

Kan det vara mammans föräldrar som kräver att dottern ska vara duktig.

Eller är det mamman själv?

Och vad händer om hon bestämmer sig för att låta bli vissa saker.

Ja, givetvis blir det upplopp i gruppen/familjen, när vissa saker sluta fungera. Det är ju skönt att bli uppassad och har man blivit det förut, så klart att man protesterar om den förmånen försvinner.

Men vad blir nästa steg?

Ja, om mamman orkar hålla ut - i sin intention att låta bli vissa saker - så kommer någon annan att göra det som behövs. Det kan ta tid, men det kommer att hända! 

(Om det inte händer, kan man fråga sig om det verkligen var så viktigt som mamman trodde.)

Så Fru Fundersams råd är till trötta mammor (ev. pappor) är:

• Håll ut!
• Släpp!
• Lita på de andra i familjen, de kommer att ta ansvar, ju mer du släpper!

Självklart förespråkar jag inte full ansvarslöshet för mammor.

Snarare mer en lite-lagom-attityd.  

Läste ett roligt inlägg hos Alma om helikoptermammor.

Alltså de mammor som fortsätter att "måna" om sina söner, fastän de blivit vuxna och flyttat hemifrån. Vi har väl alla mött dem - mammorna som inte kan koppla av ens när de går ut med sina vänner, utan bara MÅSTE ringa och kolla hur det går för sonen, vad han gör, om han har ätit, vem han är med ...

Det är lätt hänt, men vem hjälper man på det sättet?

Hur skasonen och mamman kunna frigöra sig från varandra?

I vart fall är det intressant att titta på sig själv - hur gör jag? - och inse att man inte kan ta hand om alla andra människor ständigt. I alla fall inte andra vuxna människor. Det är väl det som kan leda till onödig ångest om att aldrig räcka till. Det sägs ju att vi kvinnor är "bra" på sånt.  

Själv har Fru Fundersam brottats med  mycken oro över vad andra tänker, hur de mår och vad Frun glömt att göra för dem.

Men numera försöker hon släppa!

Och slippa bekymren.

Det blir för snurrigt i huvudet av att oroa sig så mycket och för tungt för axlarna att ta på sig skulden för att allt inte alltid är på topp hos alla.

Livet går upp och ner - för alla. 

Här är den artikel som Alma tipsade om, där man kan läsa mer om helikoptermorsor som vägrar släppa taget.