I det här landet sägs vi vara åldersrasister.

Nu ska Fru Fundersam ut och luska i ålderskollandet ...

För det verkar ofta viktigt att man håller sig inom rätt åldersgräns för att få tillträde till jobb, utbildning, inträde ...

Och liksom andra bloggare börjar jag nu bli nyfiken vilken ålder DU har. DU som läser härinne. Men det finurliga är att du får vara anonym. Så svara ärligt nu: SOL eller MÅNE, JA eller NEJ ...

I min nya omröstning får du presentera dig med kön och ålder!

Förresten. Den förra omröstningen som jag hade var ingen hit.

Endast 15 personer svarade. (Jag tror att jag var ute och cyklade med mina svarsalternativ ...)

När kopplar du av bäst (utan droger) och hamnar i ett "annat" tillstånd?

När jag joggar 0 %

När jag stryker 20 %

När jag diskar 0 %

När jag skalar potatis 0 %

När jag klipper gräset 0 %

När jag cyklar 6.7 %

Annat 66.7 %

Aldrig 6.7 %

Avataria hade en så intressant utmaning som jag genast snor och försöker mig på att svara på. (Jag har svårt för att minnas årtal .... så vi får se hur det går.)

Utmaning: skriv ned vad du minns

och vad som hände de år som slutat på 0, 2 och 7

1960 - Jag knuffade min kusin nerför en trappa.

1962 - Minns inte mycket. Var fyra år och lekte med min nya kompis, kissade i hennes brors papperskorg en gång ... det var ju inte så poppis.

1967 - Gick i lågstadiet och det blev högertrafik! Livet var ganska sorglöst.

1970 - Bröt vänster arm i februari (blev  knuffad på skolgåden som var isig) och höger arm i juli (ramlade av en häst på ridläger). Håhåjaja.

1972 - Fjorton år tror jag visst att jag var. Minns ett OS då Ulrika Knape vann simhopp. Och några killar som hängde hemma hos unga fröken Fundersam.

1977 - Flyttat till stor stad i västra Sverige. Var nu redan gift och hade en liten tulta. Började plugga på universitetet.

1980 - Bodde nu i en lite mindre stad med två små barn och man. Började på bibliotekshögskolan.

1982 - Färdigutbildad bibliotekarie. Fick barn nummer tre.

1987 - Bodde åter i uppväxtstaden norrut, med  man och numera fyra barn. Jobbade som bibliotekarie.

1990 - Skild sedan drygt ett år. Och numera boende i styvfamilj med två av mina barn och ny man (Herrn) och bonusbarn i ny stad. Var flitig vinkare på SJ:s station och på Arlanda till alla barn som reste kors och tvärs i landet ... Hade många jobb som alla var vikariat. Vi flyttade från trea till kedjehus utanför stan.

1992 - Gifte mig med Herrn. Började jobba i nytt yrke på ny arbetsplats.

1997 - Min syster dog.

2000 - Veckopendlade till ett jobb, var väldigt aktiv ...

2002 - Minns ingenting.

Säger kanske något om ens liv ...

Fick ett test av Maria. Man ska se "hur vuxen" man är.

Och jag fyller väl i det då … lite motvilligt.

Jobb (1p) - Nej. Blev uppsagd under min sjukskrivning ...

Visitkort (1p) - Nej, inte längre. (Har haft flera varianter tidigare)

Konferens (1p) -Va?

Bor hos föräldrar (-2p) - Nej

Vara sambo (1p) - Ja

Vara förlovad (1p) - ja

Vara gift (2) - ja

Skild (3p) - 1 gång

Äga villa (2p) - ja

Ha en bil (1p kombi + 1p) Ja

Hund (1p) - Nej

Lån (1p) – ja

Gemensam ekonomi (1p) - ja

Pensionsspara (1p) - ja

Storhandla (1p) – ibland 1 p

ICA-kundkort (1p) - ja

Använda rabattkuponger (2p) - ja

Äga hushållsassistent (1p) – ja

Äga diskmaskin (1p) - ja

Dubbelsäng (2p) - ja

Ha julgran på julen (2p) - Ja

Gråa hår (1p) - ja

Celluliter (1p) - Vet inte

Prenumerera på morgontidning (1p) - ja

Lösa sudoko (1p) – ja ibland

Välja att inte svara i telefon (2p) - nej

Putsa fönster (1p) – sällan, men ja

Svampplockning (2p) - ja

Långfärdsskridskor (1p) – ja, i alla fall en gång ..

Parmiddag (1p) – ja lika väl som singelmiddagar eller familjemiddagar eller blandat …

Vinprovning (1p) - nej

Danskurs (1p) – ja (när jag var 11 år!!!)

Partaja till gamla 70-talshits. (1p) - ja

Dricka konjak alt. calvados till kaffet (1p) - ja

Däcka före 23.00 dagligen (1p) - ja

Föredra soffan hemma före krogen/puben med bästa kompisarna (1p) -ja

Spela Bingolotto (1p) - nej

Tycka att Ernst Kirchberger är en riktig pudding (1p) - nej

Ha höftproblem (1p) - nej

Köa till Allsång på Skansen kl 7 på morgonen (2p) - nej

Bli förundrad över "ungdomen idag" (2p) - ja

Jag hamnade på 41 poäng och lär väl vara vuxen.

Eller?

Är det nån som har facit? ;-)

(Förmodligen är detta test inte ett test för gamla fruar, utan för 20+are som är lite skraja för att kalla sig vuxna.)

... Det kan minsta unge förstå.

(Bilden är hämtad från Moderna Museets sida)

Även bebisar,

ska kunna se konst. På Moderna museet visas en utställning i lugn takt, den 3 maj. Läs mer här om du är intresserad.

Tidigare har jag läst om teater för bebisar. På Unga Klara lanserade man för en tid sedan en nyfödd genre: spädbarnsteater. Teater med det mycket lilla barnet i fokus.
Och eftersom en bebis är så närvarande i nuet menar man att en idealisk åskådare är bebis.

Kul idéer, men jag undrar ibland om det är för föräldrarnas eller barnens skull, eller för bådas, som man ordnar allt detta. Eller om det handlar om att utmana sig själv som konstnär.

Spännande!

När Frun var liten fanns nog inte pulkorna. Då åkte vi kälke, tefat eller spark. Förutom skidor förstås, i den mån vi kunde. Frun åkte rakt ned i slalombacken, eftersom det där med att svänga var lite för svårt ... och stod på hela vägen utan att ramla. Men längst ner kom några stora pojkar, i militärkläder som tittade på den lilla elvaåriga Frk Fundersam... och plötsligt medveten om andras blickar, stod hon på öronen.

Inga hjälmar på den tiden.
Tappade minnet och fick en hjärnskakning.
Sen dess blev det inte mer utförsåkning på skidor ....

Men pulka åktes det, med Fruns barn.

Och häromvintern testade Frun att åka galonmadrass nerför en backe.

Tjohooooooo vad det snurrade och ven om öronen.


Har du fyllt i omröstningen?

Vi har fått en alldeles underbar kontakt med sjumånaders barnbarnet!

Tänk vad världen kan vara härlig, när man är liten.
Överallt människor som är snälla och leker och matar och sjunger och ler.

Den lilla stumpan har fullt upp att upptäcka världen omkring sig.
Och eftersom hennes föräldrar är så kloka och vänliga
(och dessutom har läst Jesper Juul), så får hon göra det mesta.
Och visst går det bra!
Så länge någon hela tiden håller ett vakande öga över henne.
Och det gör de.

Mormor och morfar njuter av härligheten!

Alexandra skriver i ett inlägg om en kurs hon varit på i Drömmen om det goda. Det handlar om att lära barn tillit och respekt på ett helt annat sätt än vad politiker av dagens regering tror på.

Här har ALLA skolpolitiker, lärare, föräldrar och människor något viktigt att lära. Nämligen:
"ett icke-våldsprogram som ger hjälp och stöd åt dig som vill vara med och bygga en fredskultur i skolan. Vi följer i Dag Hammarskjölds fotspår och återupplivar idén om ett tyst rum och metoder för lugn och eftertanke."

Det är verkligen vettiga tankar. Att lära barn att lyssna inåt. Och att förstå att var och en är precis lika mycket värd!

LÄS MER HÄR: Drömmen om det goda

Avataria frågade häromdagen ifall det var fel att be sin tonårsdotter att skaffa ett sommarjobb, för att försörja sig själv under den månad då hon inte får studiebidrag.

Nej, Avataria. Det är inte fel.
Jag kan inte nog peppa de föräldrar
som kräver av/lär sina barn att det
går att tjäna pengar.

Vi måste vänja ungdomarna att börja jobba.
Visa dem att vi tror på dem.
Hjälpa dem ut i arbete.
Och förklara att de inte kan få drömjobbet
med drömlönen på en gång.

Det är en björntjänst vi gör dem genom att ge och ge och ge allt de pekar på. Bättre är att visa att vi litar på deras egen förmåga.

Visst är det svårt att söka jobb för tonåringar.
Mycket svårt ibland.
Men vår uppgift som föräldrar är ju att
peppa dem att lyckas.
Har de bara fått napp en gång, så går det ju
lättare att skriva cv och söka nästa jobb sedan.

Vi har sammantaget sex vuxna barn nu.
Vi har aldrig gett dem pengar,
utan peppat dem att jobba och studera
omvartannat. Ibland var det vi som pratade
med vänner och affärsbekanta, för att hjälpa
till att hitta lämpliga arbetsgivare,
men vi hjälpte också barnen genom att
peppa dem att gå och presentera sig i
affärer och på kontor och alla de
arbetsplatser de kunde tänka sig.

Ringa upp gamla praoplatser, skriva brev,
ringa en gång till ...

Och alla lärde sig att försörja sig själva.
Det är jag så innerligt glad för.

Alldeles för många unga människor
känner sig redan utanför samhället,
därför att de inte har något jobb.

Ställ krav på ungdomarna.
Och hjälp dem samtidigt allt
ni kan så att de lyckas få jobb.

Visa att ni tror på dem!