Tror att drömmen i natt handlade om att jag känner att jag inte passar in i andras ögon. Men att jag kanske inte ska förvänta mig det heller. Alltså jag behöver inte anpassa mig i allt så att andra ska tycka om mig. Inte heller försöka tvinga andra att tycka om mig. Inte känna ansvar att behöva styra och ställa, inte ta över, inte läxa upp…och inte heller låta andra indoktrinera mig.

Inte låta mig invaderas, men inte heller invadera andra.

Ondska är förvrängd rädsla, skriver Alexandra i en kommentar på ett inlägg tidigare: http://frufundersam.bloggagratis.se/2006/12/18/53251-ar-den-svarta-katten-ond/

Jag funderar vidare på detta.
Visst kan man förstå onda handlingar som ett eko av en rädd människa. Det kan säkert synas tydligt ibland om man tittar efter. Men ibland ligger rädslan så djupt under lager av maktbegär och girighet, att den kan vara svår att finna. Kanske att personen som utför de onda handlingarna inte ens är i kontakt med sin rädsla utan har förvandlat den till annat. Kanske att han/hon till och med förklätt den i termer av godhet - som för att intala sig att han/hon har rätt att göra de onda handlingarna.

Men ingen föds ond.
Så vi har alla ett ansvar för att ta hand om barnen och se till att de får hjälp med sina rädslor. Hjälp att hantera sina reaktioner på världen utanför dem själva.

Och det svåraste av allt, är väl att se det lilla barnet i varje vuxen människa. Inte för att ursäkta egna och andras onda handlingar, men för att förstå hur de har uppkommit. Och för att sedan bygga från andra hållet - bekräfta det goda, men fördöma det onda. Hjälpa människor att känna trygghet och tillit i samhället.

Får en känsla av att det alltid handlar om "bristande resurser" hos föräldrar, på dagis, i vården, i skolan, på jobbet, i kommunalbudgeten, i statsrådens kunskapsbank, hos polisen, i fångvården ...

Ojojojoj. Frågan blir plötsligt megastor.