Han ser sig i spegeln, ur ögonen tittar
  fortfarande en pojke som utbrister: ”Hej,
  det var längesen. Hur har du det?”
  Den gamle svarar: ”Bra, jag är vid liv,
  vid god vigör, faktiskt.” Pojken frågar:
  ”Har du fått reda på något om varför
  man är här, om varför vi gör vad vi gör?”
  Gubben svarar: ”Nej, men ännu kan jag
  glädja mig åt att samma ljus som jag ser
  i dina gosseögon faller på ting och människor.”
  Tom av förundran stirrar han in i sina ögon
  och hör sin röst: ”Vad kan man mer begära?
  Att ännu vid min ålder få se på världen
  med en ynglings blick. Få se den skimra,
  i denna världens enda verkliga ljus.”

Detta har Jacques Werup skrivit.

Och jag tänker att just så är det.

I varje gammal man och i varje gammal kvinna

bor också ett litet barn,

som förhoppningsvis har sin nyfikenhet kvar ... 

Om jag skulle börja jobba igen, vad skulle jag då vilja jobba med?

Den frågan får jag ofta.

Och jag vet inte.

För jag vill inget särskilt.

Eller allt.

Jag vill ha ork & energi.

Annars kan jag inte jobba.

D v s förvärvsjobba ...

Jobbar gör jag ju - med mig själv, med livet, med problemen ...

Jag jobbar för att få vara jag ... 

Men, innan jag ska göra ett jobb för någon annan, ett jobb som jag ska ta betalt för, som någon ska ge mig lön för ... så måste jag väl veta att jag orkar. Att jag kan komma i tid och leverera i tid och utföra ett arbete rätt?

Och där är jag inte.

Ännu.