En gång fick jag en vers.

Som jag har på mitt skrivbord.

Där står:

Be not afraid!

This very hour begin

to do the work thy spirit glories in

A thousand unseen forces wait to aid

Be not afraid

Begin! Begin!

Och jag försöker hämta kraft därur ...

Tänk dig!

Du kanske känner någon person som du ser upp till.

Någon som du alltid har kunnat prata med.

Någon som velat lyssna ...

Någon som alltid älskat dig. 

Och han/hon har varit lite av en tröst för dig.

Så som min pappa varit ....

Så drabbas denne någon av minnesförlust.

Och kan inte längre känna kärlek till dig.

Kan inte komma ihåg.

Kan inte en massa saker ...

Du säger: Nu är det bara fyra dagar tills att jag  kommer och hälsar på!

Och denne någon svarar: Jaså?

Du säger: Det blir väl kul!?

Och någon säger: Jaha. Vad ska du göra här då?

Du säger: Men jag ska ju hälsa på dig!

Någon säger: Jaha ..... vad trevligt ... jag får väl försöka leva då då ...

Så har det blivit.

Relationen far/dotter.

Efter hjärtstilleståndet och medföljande hjärnskada ...

Konstigt, va? 

Det är fortfarande 18 grader varmt ute.

I skuggan.

Men solen skiner.

Som om det vore sommar.

Herrn och jag har levt utomhus idag.

Grävt nya rabatter.

Rensat runt rosenhäcken och lagt på barkmull.

Blandat gödsel och kompostjord i landen.

Krattat.

Vattnat.

Jag älskar att njuta av utomhusliv på landet!