... i trädgården.

Strosade runt i regnet, för att se om fler blommor krupit fram ur sina vintergömmor. Hela sommarhalvåret är det en daglig syssla - att titta på växterna och se hur de växer, vecklar ut sig, blommar, bildar frukter, ändrar färg och vissnar ...

Inomhus vattnade jag alla

små små plantor som jag

dragit upp från frö.

Alla chiliplantor, tagetes, penseer,

alunrot, lobelior och annat smått

och gott som ska få flytta utomhus

när frosten inte längre kan ta kål

på dem, nattetid.

Och krukväxterna som också ska ut

och lapa sol och dricka regn så

småningom - pelargonerna och

änglatrumpeterna ...

Längtar till sommaren och hoppas

på att mina änglatrumpeter ska bli

lika rikblommande som de jag

sett på odla.nu.

Det kanske blir så här med åren.

Att "gamla gummor" får livskraft

av blommorna.

Fru Fundersam tog adjö av sina gamla föräldrar, för denna gång. De klarar sig bra trots alla nya förändringar som skett ...

Skönt!

Frun reste med ett X2000-tåg. En liten sexårig pojke sprang som ett jehu, fram och tillbaka i vagnen och ingen i vagnen tycktes ha något att säga om det.

Så skönt!

En man satt och sov på ett säte i vagnen. Rätt vad det var stämde han upp i en jojkliknande slinga, så somnade han om. Gång på gång hände det. Och ingen sa något om det heller.

Skönt!

Därefter blev det en timmes uppehåll i en stad. Frun vandrade runt med sin väska på hjul och tittade sig omkring på gator och torg ...

Skönt att få röra sig lite.

Därpå var det dags för ett regiontåg. I Fruns vagn satt det en hel skolklass (eller om det var konfirmander) med tonåringar. Alla var lugna, trygga, vänliga, stillsamma, nöjda ... Frun tänkte att det är så gott att se - att ungdomar har det bra. Att de är nöjda ...

Skönt!

Sedan kom Herrn och mötte Frun vid stationen.

Skönt!

Livet pågår.

Skönt! 

Just nu läser jag Hohaj av Elisabeth Rynell

och Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät

av Paulo Coelho.

Här är några citat som det går att fundera mer kring:

Numera vallfärdar människor med buss. De vill bara komma i mål. De gamla pilgrimerna bröt upp ur sina liv. De vandrade i månader och år, en del kom aldrig tillbaka. De mötte varandra på de ändlösa vägarna, de visste att de alla var ute och drev själen i vall; oron, skulden, all livets obärbarhet.
(ur Hohaj av Elisabeths Rynell)

Ingenting försvagar en människa så som styrkan.
(ur Hohaj av Elisabeths Rynell)

Lyckan är ibland en välsignelse, men för det mesta är den en erövring.(ur Vid floden..., av Paulo Coelho)