Varför är det så svårt?

Att ta i lagom mycket.

Och inte för mycket, så att man stupar ...

La mig halv åtta alldeles slutkörd (gräsklippningen + att jag varit vaken tolv timmar i sträck.)

Men har nu blivit väckt av två telefonsamtal.

Så då håller jag mig vaken en stund ...

För Herrn vill bli hämtad vid bussen.

Och då väntar jag in honom.

Han är ju också trött.

... och klippt

och klippt.

Det blir liksom svårt att sluta, när man börjat.

Och armarna skakar och kroppen är stel efteråt.

Men fint blev det! 

Vad gör man med en söndagmorgon?

Går sexkilometersrundan. Jag och jycken.

Bara tio grader när vi startar. Men vindstilla och SOL.

Endast någon enstaka människa ute.

Luften fylls av fågelsång.

Kvittrande, visslande och kraxande i buskage och dungar.

Drillande och pipande över fälten.

Ändå, det är lugnt och stilla.

Inga skränande radioapparater. Inga bilar.

Vi går förbi kor och hästar i hagarna.

Solen värmer på ryggen.

Fleecetröjan luktar som när man haft strykjärnet

på för hög värme när man stryker syntet.

Vid vägkanten käringtand och kråkvicker.

Minns barndomens somrar, då en flicka sprang ensam över ängarna.

Och njöt av kravlösheten.

Plockar en stor bukett med hundkex.

Fyller på med höga prästkragar och midsommarblomster.

Blommor att sätta i det stora höganäskruset

hemma på bron.

Det ÄR sommar nu.

Sjutton grader när vi kommer hem.

God morgon!