Rapport från en grop:

Väntar på musiken.

Vill ha musik för att kunna skriva. Har satt på den i datorn, men alla konstiga uppstartningssträckor och procedurer tycks så långa. Precis som mina egna är.

Jag sov gott i natt och vaknade strax före nio, men somnade om. Och klockan ringde nio, men jag valde att somna om igen. Medveten om min värk i bäckenet. Ett slags tyngd längst ned vid ryggraden och svanskotan. Jag lägger mig på sidan och får värken förflyttad till ischiasnerven i höft och lår. Och hela tiden känslan av att skulderblad och axlar hamnat i ett alldeles tokigt läge.

När jag lyckas slappna av – i sängen vid insomnandet, eller sittande vid meditation, hoppar kroppen. Det rycker till i muskler i ryggen. Som om ryggen vill sätta tillbaka sig i det riktiga läget. Det ursprungliga. Det som jag har glömt bort.

Men jag längtar. Jag längtar också till det ursprungliga läget. Till självklarheten i varandet. I väntan på att hitta den rätta vägen, ligger jag i diket, vid vägkanten. Vill ständigt befinna mig i mellanrummet. Mellan dröm och verklighet. Vill finna kommunikationen mellan inre och yttre, mellan symbolvärlden och logiken, mellan bilderna och orden. Kan jag hitta symbiosen, tolkningarna, mitt eget språk. Mitt eget sätt att leva. Jag vill UTTRYCKA mig. Men, med äkta och ärliga ord.

Jag längtar efter att förlösas och då kan jag gunga fritt mellan olika poler och genom mellanrummen. DÅ behöver jag inte ligga ned och spela död. Då kan jag flyga och dansa.

Vill veta att jag kan, vill kunna och vill.

Vill vara och göra.

Vill välja.

Vill vila.

Vill. Allt.

På mitt sätt.

Med mitt eget val som mästaren.

Och ändå i dans med andra.

Jag vill kunna säga ja och överraskas av andra och av livet. Men utan att tömma mig. Jag vill alltid ha kvar. Ha mig kvar. Ha orken och energin kvar. Vill leva med balans i givande och påfyllning. Kanske måste jag lära mig att ta emot. Ta emot värme, energi, gåvor, omsorg bättre.

Men jag kan tycka att jag inte får i tillräcklig mängd.

Att jag känner mig ensam i tillfrisknadsprocessen. Att jag inte har tillräckligt med stöd. Att min ”mamma” sviker. Inte min riktiga mamma, men alla ställföreträdande mammor i form av läkare, Försäkringskassa, arbetsgivare, arbetsförmedling och andra auktoriteter som jag faktiskt är i beroendeställning till.

Jag skulle ju kunna vara min egen mamma, men det är som om jag inte räcker till att trösta mig - mitt barn.

Som om jag inte orkar föda fram det.

Jag värjer mig för fler förändringar.

Jag har fött färdigt.

Jag har inte kraften kvar att föda fler.

Alla krafterna rinner ur mig ….

Och den nya jag får aldrig någon chans. Hon ligger som ett ledset foster och sörjer över att ingen vill ta hand om henne och hjälpa henne att växa och glädjas i livet. Hon ligger inkapslad i ingemansland.

Och jag är på samma gång den lilla, den nya, som vill fram, och den gamla, den svaga, som inte orkar tömma ur sig mer …. Jag är barnet och mamman. Jag vill leva, men orkar inte fullt ut.

Jag lever halva liv. Halvt på-gång-att-bli-till-liv och halvt gammal-erfaren-liv. Ingendera rollen passar mig fullt ut. Jag passar inte i någondera kostymen. Jag känner ingen helhet, jag står i väntrummen.

Jag väntar på att nätverket ska byggas, att kommunikationen ska fungera. Att mattor ska rullas ut framför mina fötter, att ”någon” ska förbereda så att jag får leka och träna på att växa och vara jag. Och att jag samtidigt ska känna att jag får respekt för mitt gamla jag. För den just nu svaga person jag är. Den svaga person som så innerligt gärna vill komma vidare.

Vidare och vidare.

Inte skynda, men växa.

Göra gott, må gott, vara gott.

”Någon” lär vara jag. Allt kommer tillbaka som en måste-själv-bumerang. Allt jag kastar ut. Alla mina infall, idéer och viljor.

Jag måste själv iscensätta.

Jag måste vara idéskaparen, planeraren, utföraren och slutföraren.

Själv.

Och jag orkar inte det.

Jag orkar inte med allt ansvar.

Jag orkar inte göra alla roller i filmen själv och samtidigt finansiera, producera och regissera.

Jag vill finnas i ett sammanhang där min konstnärliga egenart värdesätts i kollektivet. Jag vill vara bland andra skapande människor som är generösa. Vi kan väl ge varandra. Hjälpas åt. Jag vill ha möjligheten att pröva mig fram. Jag kan inte dra i alla trådar själv och samtidigt se allt klart framför mig. Jag kan inte garantera att jag lyckas. Att jag orkar. Att jag är ”lyckad” …

Men jag vill ha chansen att försöka …

 

Anders Medelålders

15 april 2008 15:22

Visst är det så! Är man själv inte med i processen och styr så kommer man inte ur några gropar. Det är bara det att man inte ser nerifrån gropen vilket håll man ska styra åt. Och man behöver hjälp utifrån.

Det kanske kan ha hänt att den sjukes egna ansvar i någon dimmig forntid kom för långt i bakgrunden. Men det var längesen. Ändå finns de som kallar dagens njugga system för curlingsjukvård!

http://ysse.bloggagratis.se

 

Fru Fundersam

15 april 2008 16:01

De som uttalar sig om dagens sjukvård som om den vore en "curlingssjukvård", måste ha mist sin empatiska förmåga.
Eller? Vad kan det vara fråga om?

 

Tant Tagg

15 april 2008 21:17

Frun:
Nej det är nog inte bara den empatiska förmågan som brister, utan pengar, när det gäller curlingsjukvården. Vid resursbrist kan somliga helt tappa förmågan att tänka ordentligt. Man accepterar saker som inte är etiska eller skriver om verkligheten, så att den passar in med resursbristen. Curlingsjukvård är just ett sådant sätt att skriva om vad det egentligen handlar om. Alltså "vi har så god sjukvård och tar hand om de sjuka så bra, att de blir bortskämda och får sjukvård helt i onödan.

Annars tror jag att det är så här det känns när man står inför något nytt och ska lämna något gammalt och inte riktigt har tagit steget framåt än. Ungefär som att stå på en trampolin fem meter upp och ska hoppa ner i vattnet. Då är man i något slags intet innan man beslutar sig för att det får bära eller brista - och hoppa.

Anders:
Ja, det där med att själv vara med och styra processen för att kunna komma ur groparna. Det var bra uttryckt!

http://www.tanttagg.bloggagratis.se

 

S o F

16 april 2008 18:01

Bra skrivet - jag har svårt att formulera mig på det sättet.

Vet att det kan låte pretantiöst när man säger: Jag förstår, men....

Jag tror att jag förstår och vad du känner.

Jag tror att det är ungefär likadant för mig.

En tid nu har jag tydligt känt det lilla barnet i den vuxna kvinnan. Vet inte om det har att göra med att jag fyllde 50 för några veckor sedan - kanske inte alls har med det att göra... Vet inte.

Du har mina varmaste sympatier!

http://2bloggen.blogspot.com

 

Alexandra

16 april 2008 22:24

Vad du skriver fantastiskt insiktsfullt och klart! Det du beskriver om att vara mellan världarna, fastna i läget mellan att vilja och orka... så väl jag känner igen det!

Önskar jag kunde göra eller ge något men vet inte vad, kommer du på något så säg till.

Tänker igen på att ta små steg och inte ta ansvar utan svara an ... till dig själv. Ett litet steg i taget.

kramar

 

Fru Fundersam

17 april 2008 10:48

Tack för att ni kommenterar!
Jag tänker på det, att man kan ju tolka vad andra skriver på så många sätt. En person som läste detta inlägg, tyckte att jag bara stoppade mig själv i offer-rollen. Och jag tänkte först att det var orättvist, men sedan förstod jag. Jag ska skriva mer om det snart, i ett nytt inlägg.

Just att svara an till sig själv, Alexandra, det förstår jag mer och mer innebörden av. TACK för att du påminner mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg är avslutad. Men den ligger kvar tills vidare .... Här är Fru Fundersams sparade inlägg: AllmäntDagens trudeluttDrömmar och bilderFilmer och teaterFrun lagar matHumorHälsa & ohälsa & livsstilKulturfrågor och religionKärlek och vänskapLivs...

Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006. I nitton månader. Eller ett och ett halvt år, drygt.  Det får räcka så.   Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapat...

Frun funderar OFTA och MYCKET, över vägen ut från hemmet till det hägrande arbetslivet! Det kommer att bli en LÅNG väg ...   Länge har Frun tittat på annonser om olika spännande lediga tjänster, och varje gång tänkt att: ...ja, men det...

Sommarvarmt har det varit i Fru Fundersamland, idag. Frun var ute i trädgården iklädd shorts och linne till sena kvällen. Och solen värmde gott när vinden mojnat. Då är det SKÖNT igen, att finnas till.  ...

Frun har nyss hälsat på små alldeles underbara kattungar. Och HUR ska det gå att motstå att ta sig an en av dem?  Det är nära nog otänkbart ...  ...