Först kom det två pojkar och knackade på Fru Fundersams dörr. Och Frun köpte en krans och en blomma.

Sedan kom det två flickor.

Så då köpte Frun en pin också.

Det måste ju vara rättvist ... 

Hoppas att det hjälper några fattiga barn i välfärden.

Så som det står på denna sida. 

Att det kommer rätt barn tillgodo.

Rapport från en grop:

Väntar på musiken.

Vill ha musik för att kunna skriva. Har satt på den i datorn, men alla konstiga uppstartningssträckor och procedurer tycks så långa. Precis som mina egna är.

Jag sov gott i natt och vaknade strax före nio, men somnade om. Och klockan ringde nio, men jag valde att somna om igen. Medveten om min värk i bäckenet. Ett slags tyngd längst ned vid ryggraden och svanskotan. Jag lägger mig på sidan och får värken förflyttad till ischiasnerven i höft och lår. Och hela tiden känslan av att skulderblad och axlar hamnat i ett alldeles tokigt läge.

När jag lyckas slappna av – i sängen vid insomnandet, eller sittande vid meditation, hoppar kroppen. Det rycker till i muskler i ryggen. Som om ryggen vill sätta tillbaka sig i det riktiga läget. Det ursprungliga. Det som jag har glömt bort.

Men jag längtar. Jag längtar också till det ursprungliga läget. Till självklarheten i varandet. I väntan på att hitta den rätta vägen, ligger jag i diket, vid vägkanten. Vill ständigt befinna mig i mellanrummet. Mellan dröm och verklighet. Vill finna kommunikationen mellan inre och yttre, mellan symbolvärlden och logiken, mellan bilderna och orden. Kan jag hitta symbiosen, tolkningarna, mitt eget språk. Mitt eget sätt att leva. Jag vill UTTRYCKA mig. Men, med äkta och ärliga ord.

Jag längtar efter att förlösas och då kan jag gunga fritt mellan olika poler och genom mellanrummen. DÅ behöver jag inte ligga ned och spela död. Då kan jag flyga och dansa.

Vill veta att jag kan, vill kunna och vill.

Vill vara och göra.

Vill välja.

Vill vila.

Vill. Allt.

På mitt sätt.

Med mitt eget val som mästaren.

Och ändå i dans med andra.

Jag vill kunna säga ja och överraskas av andra och av livet. Men utan att tömma mig. Jag vill alltid ha kvar. Ha mig kvar. Ha orken och energin kvar. Vill leva med balans i givande och påfyllning. Kanske måste jag lära mig att ta emot. Ta emot värme, energi, gåvor, omsorg bättre.

Men jag kan tycka att jag inte får i tillräcklig mängd.

Att jag känner mig ensam i tillfrisknadsprocessen. Att jag inte har tillräckligt med stöd. Att min ”mamma” sviker. Inte min riktiga mamma, men alla ställföreträdande mammor i form av läkare, Försäkringskassa, arbetsgivare, arbetsförmedling och andra auktoriteter som jag faktiskt är i beroendeställning till.

Jag skulle ju kunna vara min egen mamma, men det är som om jag inte räcker till att trösta mig - mitt barn.

Som om jag inte orkar föda fram det.

Jag värjer mig för fler förändringar.

Jag har fött färdigt.

Jag har inte kraften kvar att föda fler.

Alla krafterna rinner ur mig ….

Och den nya jag får aldrig någon chans. Hon ligger som ett ledset foster och sörjer över att ingen vill ta hand om henne och hjälpa henne att växa och glädjas i livet. Hon ligger inkapslad i ingemansland.

Och jag är på samma gång den lilla, den nya, som vill fram, och den gamla, den svaga, som inte orkar tömma ur sig mer …. Jag är barnet och mamman. Jag vill leva, men orkar inte fullt ut.

Jag lever halva liv. Halvt på-gång-att-bli-till-liv och halvt gammal-erfaren-liv. Ingendera rollen passar mig fullt ut. Jag passar inte i någondera kostymen. Jag känner ingen helhet, jag står i väntrummen.

Jag väntar på att nätverket ska byggas, att kommunikationen ska fungera. Att mattor ska rullas ut framför mina fötter, att ”någon” ska förbereda så att jag får leka och träna på att växa och vara jag. Och att jag samtidigt ska känna att jag får respekt för mitt gamla jag. För den just nu svaga person jag är. Den svaga person som så innerligt gärna vill komma vidare.

Vidare och vidare.

Inte skynda, men växa.

Göra gott, må gott, vara gott.

”Någon” lär vara jag. Allt kommer tillbaka som en måste-själv-bumerang. Allt jag kastar ut. Alla mina infall, idéer och viljor.

Jag måste själv iscensätta.

Jag måste vara idéskaparen, planeraren, utföraren och slutföraren.

Själv.

Och jag orkar inte det.

Jag orkar inte med allt ansvar.

Jag orkar inte göra alla roller i filmen själv och samtidigt finansiera, producera och regissera.

Jag vill finnas i ett sammanhang där min konstnärliga egenart värdesätts i kollektivet. Jag vill vara bland andra skapande människor som är generösa. Vi kan väl ge varandra. Hjälpas åt. Jag vill ha möjligheten att pröva mig fram. Jag kan inte dra i alla trådar själv och samtidigt se allt klart framför mig. Jag kan inte garantera att jag lyckas. Att jag orkar. Att jag är ”lyckad” …

Men jag vill ha chansen att försöka …